Det har varit plågornas år för mig. Tio gånger har jag varit sjuk, tio gånger har jag skadat mig, tio gånger har jag fått hjärtat krossat. Det känns så i alla fall. Men innan det stod klart för mig att det är plågornas år tog jag mig an det ambitiösa uppdraget att föra bok över årets dummaste dramer. Jag ville övervinna amnesin som slår en i huvudet som en knölpåk så fort nästa skandal blir till storm i de sociala mediernas vattenglas. Så kan vi inte leva våra liv, från klick till klick. Låt oss ta en titt på ett axplock av årets mest rasande löp.
Januari började starkt med stormningen av Kapitolium i Washington. Alltifrån 4chan-forumiter till regelrätta nazister och en pälsbeklädd shaman valsade in i demokratins högborg i protest mot Joe Bidens. Denna händelse, av historiskt väl tilltagen magnitud, överskuggades dock i det lilla landet i norr av en annan intrig. Nämligen pulkaåkning på världsarvet Skogskyrkogården. Sällan har väl resten av landet haft ett så välgrundat fog för sin klagan på mediernas Stockholmscentrering. Plötsligt hade det som tidigare var inbördeskrig i lokalgrupper på Facebook blivit till riksnyhet. Skulle man få tjoa och tjimma på en begravningsplats? Diskutera i smågrupper.
Är det någon som minns Clubhouse, det sociala mediet som levde i ungefär två veckor i februari? Vila i frid. Vi spolar fram till mars, då årets kanske enskilt största händelse inträffade. Jag syftar på den glorifierade bloggen Bulletins haveri. Nej, jag talar givetvis om båten som fastnade i Suez-kanalen i en vecka och som det till en följd av råder råvarubrist i världen än idag. Tänk vad bräcklig kapitalismen är. Vore det inte toppen om det fanns något annat sätt att ordna världen på, som inte är lika avhängigt handelns “just in time”-princip.
Våren förflöt utan större fadäser. CUF fick för sig att Britt-Marie är någonting man heter när man är 45 år gammal och Linda Skugge recenserade en bok men texten handlade mer om henne själv och hennes sexleksak. Sedan kom juni och Vänsterpartiets nya stjärna Nooshi Dadgostar fällde regeringen över beslutet om att införa marknadshyror. Hela vänstern i landet tog ett friskt andetag. Även vi utomparlamentariska huliganer drog på mungiporna.
Här någonstans började jag inse vidden av de prövningar jag kom att utsättas för under plågornas år. Jag försökte fåfängt att fortsätta uppdatera listan. I juli åkte världens rikaste man Jeff Bezos till rymden. En man som låter sina anställda jobba tills de svimmar och inte ens får toapauser. Men som lägger miljardtals dollar på att åka till rymden, det är en ny nivå av skådespelssamhället. Det får man ge honom. Jag har också skrivit ”snuten förhandlar med kidnappare, ger dem pizza”. Jag minns knappt vad det handlade om. I september har jag bara rätt och slätt skrivit ”Hanif Bali pedofil”. Han blev polisanmäld för utnyttjande av barn för sexuell posering.
Sedan var det slut. Årets sista kvartal uteblev. Jag kan drista mig till att minnas att Sverige fick sin första kvinnliga statsminister någonstans i början av december, men inte mer än så. I vanlig ordning försvann allt jag hade spenderat från känslokontot omedelbart. ”Allt fast och beständigt förflyktigas”, skrev Karl Marx. Lika aktuellt idag som 1848.
Nästa år ska jag testa att inte ryckas med i varje notis som pockar på amygdalan. Jag ska försaka klickonomins hot takes till förmån för de långsamma, svala tagningarna. Inte så festligt att skåla för ett eftertänksamt nytt år kanske, men det är precis den attityden som tagit oss hit till uppmärksamhetsekonomins tid. Allt kan inte vara fest hela tiden. Länge leve uthålligheten.
För övrigt: Inne 2022: indiepop från tidigt 00-tal. Ute: litteratur (tyvärr, jag är lika ledsen som ni över det).
