Krönika. Emil Jensen.

2014-08-22 09:46

Guldvänstern

Folk sitter framför sina sociala kanaler och är aggressiva och räddhågsna på samma gång.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag hörde att det hade öppnat ett nytt ställe som hette Guldtackan.

Det låg nere i hamnen i en ort på södra Gotland och skulle vara ett riktigt mysigt ställe. När jag kom dit såg jag träskyltar där det stod ”one love” och ”kärlek” och de hade trasmattor på marken så folk kunde sitta lite som de ville. Som gjort för mysighet.

Precis som andra ställen där det står ”love” och ”kärlek” på skyltar var både restaurangen och personalen kärlekslös och otrevlig.

– Nej, vi har inget vegetariskt.

Redan när jag vänligt frågade märkte jag ett adrenalin-stint ryck i ansiktet.

– Okej, jag förstår. Men det kanske går att göra något? frågade jag försiktigt.

– Nej, inte egentligen.

Detta ”egentligen” som folk använder för att visa hur godhjärtade de är som går emot regelverket.

– Men vi kan göra en caesarsallad utan kyckling.

– Okej, det låter jättebra, sa jag och log med hela ansiktet åt detta civilkurage för att muntra upp så gott jag kunde. Vad är det i den?

– Sallad.

Det kändes lite som när jag var 23 år och vegan och reste i Tjeckien. Förutom att Tjeckerna var väldigt kärleksfulla. Och förutom att jag ingenstans i Tjeckien såg skyltar med texten ”Kärlek”.

Jag gick ut och satte mig. Efter en stund kom min caesar­sallad. Åtta salladsblad i dressing och några ledsna krutonger.

– Jag bara tänkte på en sak, sa jag.

Även denna personal, som visade sig vara ägare, gick direkt in i försvarsställning med hela kroppen. Jag kände mig dum, men tänkte att jag ändå skulle stå på mig.

– Jo, det hade varit så fint med någon form av protein.

Delägaren blev så kränkt att han först skrattade till. Antagligen åt någon spydighet han kom på men lät blir att säga – eftersom han var en så fin människa som skrev skyltar med kärleksbudskap. Som att restaurangen var något slags socialt entreprenörskap på grund av dessa skyltar. Eller rentav en välgörenhetsinrättning.

– Okej, jag ska se vad jag kan göra, sa han och gick därifrån.

Jag hade främst haft det långa loppet i åtanke – att de skulle tänka på att ha protein i sina vegetariska alternativ i framtiden. Men han kom snabbt tillbaka med en skål med vita bönor i tomatsås som han hade hällt upp ur en konservburk.

– Proteiner till monsieur, sa han som att han passade upp en stor överklassare som aldrig blev nöjd.

Jag tackade alldeles för mycket för detta och varje gång han passerade bedyrade jag hur fantastiskt gott det var och hur fint stället var, för att jag inte ville såra hans känslor.

Och när jag gick och betalade två hundra kronor för mina salladsblad och en kopp ljummet kaffe fick jag bara en nickning och en uppgiven sårad blick. Jag kände mig som ett as. Vegetariskt as, men inte desto mindre as.

One love. Den enda kärleken måste de förbrukat när de skrev skyltarna.

Lite så kan jag känna att det är med vänstern allt som ­oftast. Folk sitter framför sina sociala kanaler och är aggressiva och räddhågsna på samma gång. Kärleken har vi ju – vi är ju vänster – så den behöver vi inte sprida, den står ju på våra skyltar. Istället sprider vi dåligt samvete – genom att ägna oss åt att håna andra, håna varandra och låtsas att vi är ständiga underdogs som alltid sparkar uppåt.

Inte minst nagelfar vi varandras formuleringar, vad vi säger – och vad vi inte säger. Är det nån vänsterperson denna morgon på Twitter som går att tolka som homofobisk? Nej. Någon transfob? Nej. Är det någon idag som nämnt homofobi utan att nämna transfobi? Ja, där! Den hugger vi och hånar.

Och jag förstår och håller med – språket är ju verkligen en del i exkluderingen – men varför den hånfulla tonen? Som att vi hela tiden ska vinna polemik och positionera oss istället för att gemensamt röra oss framåt. Om språket är viktigt så är ju tonen minst lika viktig. Vad vill vi med vår kommunikation?

Hånfullheten i att överhuvudtaget föra det samtal som är så viktigt och följa den hjärtlighet som är grunden för allt engagemang.

Skulle en drista sig till att inom ramen för sin hyllning fundera över något litet i Athena ­Farrokhzads sommarprogram skulle en ha satt sin sista potatis i vänsterträdgårdslandet.

– Det var verkligen fantastiskt, kanske ibland att det hade varit roligt med lite humor.

– MÅSTE ALLT VARA SÅ JÄVLA FLAMSIGT DÅ?

– Nej, ingenting behöver någonsin vara flamsigt, men jag tror att vänstern med lite självdistans skulle kunna klara sig så våldsamt mycket bättre.

– VÅLDSAMT?

– Nej, jag menade inte så. Jag är mot våld.

– JÄVLA LYX-PACIFIST!

Och så blir det splittringar tills det öppnar en ny vänster, ”Guldvänstern”, med nya kärleksskyltar.

BÄST JUST NU

• Rödvinsvänstern och vitvinshögern flyter ihop till rosévinsmitten. Inte konstigt då att vilsna själar söker sig till banan­likörsfascismen.

SÄMST JUST NU

• Folkpartiet kör valaffischer med ”Feminism utan socialism”. Snart även ”Liberalism utan frihet”. Och till hösten blir de Folkpartiet utan folk.

Emil Jensen
Emil Jensen 

Emil Jensen, artist och poet. Skriver krönikor i Dagens ETC en fredag varje månad.