Helena Hedlund: Gråt, bara gråt!

Dagen har minskat med sju timmar sedan sommarsolståndet. Vi famlar nu åter i mörker, letar ficklampor och reflexer, letar lust och energi. Vart har allting tagit vägen? Hönorna går och lägger sig innan Bolibompa. Löven har ramlat ner och ligger bruna och prassliga bland skorna i hallen. Jag sopar undan dem och försöker acceptera höstens stökighet. Jag försöker ha överseende med trädens nedskräpning, som med ett litet barn som ännu inte lärt sig att städa. Samtidigt muttrar jag för mig själv – varför måste allting förstöras? Jag har faktiskt jobbat med att göra trädgården fin hela sommaren, odlat blommor och klippt gräs, och nu detta? Så onödigt!

Men jag ska inte klaga. Så tänker jag och passerar busskurens reklam där jag uppmanas att träna för att orka hela hösten. Jag har det bra. Jag har ett hem, en familj, ett tryggt bo i ett fredligt land, jag ska inte klaga. Hej hur är det? Jo, det är bra! Själv då? Bra, bara bra! Vi ler och jag tänker att jag måste nog träna för att orka le hela hösten. Men hur ska jag hinna när mörkret faller tungt över löparspåret?