BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi pratar om naturfolkens liv och jag börjar genast längta till skogen och landet, till doften av barr och nyslaget gräs. För ett ögonblick färdas jag tillbaks till min barndoms många eldar, oaser av lågmäld glädje och gemenskap. Ibland lägereldar med sång. Andra gånger stillsamma brasor i den öppna spisen.
Det kanske var så här när tiden var ny. När människan levde på savannen. Under många tusen år tycks människans liv bestått av lite arbete och mycket lek. Sen gick det åt skogen. Det som Adam och Eva, enligt Bibeln, gjort i skapelsens trädgård var inte arbete utan mer en typ av underhåll och omvårdnad. Med syndafallet blev arbetet ett straff för människans synd. Plötsligt gällde det att arbeta i sitt anletes svett. Inte lagomarbeta utan kämpa och slita.
På den vägen är det fortfarande. Det är arbetet som identifierar människan och arbetslinjen som gäller över hela linjen. Utan arbete ingen människa. Så stark är ideologin att varje försök att utmana den hittills har brottats ner.
Det har alltså inte blivit något av sextimmarsdagen trots att det skulle gå utmärkt att organisera om samhället så att fler jobbade lite mindre och levde lite mer.
Under våren visade Lunds konsthall utställningen ”Vårt arbete Our Work”. Ett av verken var Oliver Walkers videoinstallation ”One Euro”. Det bestod av sex videoskärmar som visade människor i arbete och släcktes allt eftersom personen i fråga tjänat ihop 1 euro.
För koncernchefen tog det 2 sekunder. För designern 24, för byggaren 3 minuter. Den sista länken i kedjan av arbetare som behövs för att vi ska kunna duscha var bomullsplockaren. För hen tog det en timme och tre minuter.
Jag var som förhäxad av filmerna och bär dem fortfarande med mig. Naturligtvis behöver vi arbeta för att få mat på bordet. Men med vad? Hur mycket? På vilka villkor?
Sara Granér beskriver i sin senaste bok med den helt underbara titeln Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera arbetsmarknaden som en olycklig kärlek. Någon som tar och tar utan att ge tillbaks. Som ofta är extremt otrygg och underminerar självkänslan.
Hon är rolig och bitsk, oftast med en svart underton. Som i bilden ”Så går en dag på Asienbörserna från våra liv och kommer aldrig åter”.
Medan bomullsplockaren sliter under den brännande solen och miljoner andra tillverkar onödiga skitsaker under orimliga förhållanden.
Det är intressant hur lätt det är att blunda för den verkligheten när vi står i affären framför ännu ett lyxigt badlakan, ännu en onödig teknikpryl. Det är inte som att vi inte vet. Naturligtvis vet vi. Ändå fortsätter vi. Det är som vore vi fastlåsta. Det är vi kanske också, låsta av en tidsanda som predikar arbete och konsumtion tills vi inte kan tänka längre.
Om vi gjorde det skulle vi dra slutsatsen att vi inte behöver särskilt många saker. Och kanske inte lika mycket plats heller. I så fall behöver vi inte arbeta lika många timmar heller. Och då kan vi ju ägna oss åt allt det där andra och inte glömma bort det som är själva meningen.
Under tiden är det ändå roligt att sextimmarsprojekten i Göteborg tillåts fortsätta. Både på äldreboendet och på sjukhuset.
Vem vet. Kanske är de droppen?