En musikfestival består av musik. Men inte bara. Till saken hör också stängsel, vakter och olikfärgade armband. Liten eller stor, ideell eller kommersiell – varje festival rymmer även ett utopiskt löfte, oavsett hur dystopiskt resultatet ofta kan bli. Annars hade inte miljontals människor lockats varje sommar.
Det klassiska formatet för en rockfestival är ungefär femtio år gammalt: Woodstock, Glastonbury, Roskilde, Hultsfred. Där manifesteras en form av (villkorad) jämlikhet genom att alla bor på samma skitiga camping.
Under 2000-talet började campingfestivalerna trängas undan av stadsfestivaler som Way out west. Bordsservering i stället för stormkök, Airbnb i stället för campingplats. VIP-biljetter för de extra köpstarka. Kort sagt: gentrifiering.
Ett yttersta extremfall av denna tendens nåddes 2017 med den ökända ”lyxfestivalen” Fyre. Två sevärda dokumentärer har skildrat hur Fyres monumentala flopp hänger samman med kulturen i den penningstinna tech-industrin. Det utopiska löftet handlade i detta fall om att få köpa sig ett fototillfälle ihop med kända influencers.
Vår tids tendens är att förvandla festivalen till ett enda stort fototillfälle. Arrangörerna får gratisreklam när bilderna sprids. Men tusen händer filmande i luften gör något med ett dansande folkhav. Närvaron rinner bort. Endast posering återstår.
En musikfestival som ska behålla något av sitt utopiska löfte måste undvika att bli en mobilfestival. Samtidigt vill ingen ha ett nitiskt mobilförbud som upprätthålls av vakter. I stället gäller det att varsamt skapa en kultur av att uppleva saker i stunden.
En festival som lyckats väl med detta är tyska Fusion, arrangerat av en vänsterautonom kulturförening. Fusion lockar 70 000 besökare utan att köpa någon reklamplats i sociala medier. Endast ett fåtal mobiler syns på festivalområdet, men så kan man heller inte räkna med att få nät. Bara detta känns lite utopiskt.
Utöver det faktum att inga poliser släpps in på Fusion – och att ordningsproblemen är obefintliga.
