Krönika: Fördomar splittrar Lindesberg

Mord på asylboende i Storå utanför Lindesberg. Boende i närområdet och många därtill i chock, med all befogenhet. Visst känns det beklämmande när något så mörkt som mord kraschar rakt in i bilden av den svenska idyllen och vänder upp och ner på allt vi känner och tycker? Mord, är det verkligen svenskt? Vilken hudfärg hade förövaren? Vilken religion erkände han sig till? Vart kommer han ifrån? Jag säger så här; vad spelar det för roll? 

Så fort jag nåddes av nyheterna kring mordet på asylboendet i Storå blev jag svag i benen. Jag förstod redan då hur kommentarerna på olika sociala forum skulle se ut. Allt skulle komma att handla om förövarens härkomst, utseende, religion och bakgrund.  Ingenting om mental ohälsa eller det faktum att han med största sannolikhet var en enstöring. Precis som majoriteten av alla människor som begått mord på folk i sin omgivning. Jag fick en klump i bröstet, ”SD har ju redan så mycket väljarstöd i dessa trakter. Måtte de inte få mer nu”. Det är jobbigt att känna sig så maktlös som man gör när man vet att folk vägrar att se djupet i situationen. När folk vägrar att sätta förövaren och händelsen i kontext. Om det hade varit en vit, svensk, medelålders man så hade han visserligen blivit hatad, men han hade inte fått motta slag om vilken ”jävla blatte” med ”våldstendenser i generna” han var. Hur kommer det sig att det är så här egentligen? Varför tar vi så gärna till dessa ytliga preferenser som slagträn? Det mynnar ut i fatala generaliseringar och splittringstendenser som särar på oss alla här i Lindesberg. Det drar oss ifrån varandra när vi borde göra det motsatta. Stå tätt på varandras sida, enade mot sådana här sjuka gärningar.