Förutom att fullkomligen förstöra vår förmåga att behålla uppmärksamheten på en enskild företeelse i över tre sekunder, så leder de ständigt eskalerande digitala nyhetscyklerna också till någonting än mer illavarslande. Nämligen oförmågan att lägga ihop flera olika skeenden till en större, sammansatt bild.
Vi går på och konsumerar varje nyhet för sig, precis som klickonomin vill ha det. Vi ser träd istället för skog, en ensam dåre istället för ett systemfel och så vidare.
I alla fall var det så jag kände när jag kopplade ihop nyheterna om flera olika djur som rymt från djurparker 2022. Det började med kobran Sir Väs från Skansen, sedan följde även Skansens lappugglor. Senast i raden är schimpanserna från Furuvik, där tre av de fem rymlingarna sköts ihjäl i mitten av december. En skadesköts och den sista återvände självmant till sin inhägnad.
Vart är djuren på väg? På Twitter läste jag att strax innan tsunamin i Indiska oceanen 2004, så observerades djur fly uppåt, mot höga höjder, som om de kände på sig att någonting nalkades. Det är förstås lockande att dra paralleller till Bibeln och den berömda båten som skulle ta dem förbi floden. Eller att tänka sig att djuren med sina obesudlade sinnen kan känna av jordens energier på ett sätt som den förtappade människan inte kan.
Nu vet viju med all säkerhet att stora väderomslag med tillhörande översvämningar är på ingång. Till skillnad från under Noas tid har vi idag klimatforskning. Naturligtvis är det också en slump att nyheterna om de flyende djuren hördes igenom bruset just i år. Antagligen har djur försökt rymma från fångenskap med varierande resultat i alla tider.
Det är någonting existentiellt med frågan om huruvida människan och de vilda djuren ska vistas så nära varandra. Den återaktualiserades när covid-pandemin väl hade slagit rot och den vedertagna förklaringsmodellen var att viruset hade spridits via en så kallad wet market i Wuhan, där det hade hoppat från djur till människa. Debatten om husdjur, djurparker och djurhållning är dock en ständigt levande sådan, inte minst vid köttpräglade högtider så som den nyliga julen.
Furuvik-schimpansernas öde kommenterades i Expressen av Torbjörn Tännsjö (22/12), som på ett något krystat vis belyste just den filosofiska sidan av människans relation till djur i bur. Han pekade på ett enligt honom dominerande synsätt, som han lite trubbigt kallar för ”identitetspolitiskt”, som går ut på att låta djur vara djur. De ska inte förmänskligas, gullas med och helst inte utsättas för mänsklig kontakt överhuvudtaget. Detta ställde han mot schimpansskötaren på Furuviks förtvivlan inför att hennes skötebarn skjutits ihjäl så grymt, som fick representera en mer ”human” inställning till djur.
Lustigt nog förenas båda dessa synsätt i just fenomenet djurparker. Skansen-Jonas lät i Svt (15/12) meddela att utan det artbevarande uppdraget skulle det inte finnas några visenter, eftersom de var utrotningshotade. Detsamma gäller många andra arter, som många gånger på grund av människans inblandning nu endast står att finna på zoo. Där ska de förstås då leva så nära sin egen natur som möjligt. Dilemmat blir uppenbart. Det är människan som ser till att djuren utrotas, och människan som sedan ”bevarar” dem i djurpark. Det ”identitetspolitiska” perspektivet, att låta djuren vara i naturen, är knappast förhärskande. Vi låter dem inte vara ens i naturen, de pressas ständigt mot utrotning. Nästan i lika snabb takt som vi pressar vår egen art ditåt. •
För övrigt: Ute 2023: onödiga köksrenoveringar. Inne 2023: inflationspressade hushåll som hittar på kreativa saker med vad de har hemma.
