I gängets kärna finns det yogande och sexiga mediet Catta, en cancellerad spökjägare vars kanal ”Gone ghosting” blivit dumpad av sina sponsorer, samt en tjej med utpräglad Generation Z-stil vars roll är att ha oroliga pupiller.

Historien är tunnare än en mödomshinna, det vill säga knappt existerande (numera heter det slidkrans). Replikerna levereras som de lästes högt från en mobilskärm. Mitt i spökerierna nämns Billys pan pizza ett flertal gånger.

Ändå skrämmer filmen skiten ur mig, och inte bara på grund av sina väl utplacerade hoppa­still-effekter och gnisslande skräck­stråkar, utan på grund av det läskiga den säger om vinnarna i svenskt kulturliv.

Liksom Joakim Lundells första film ”Feed”, som kom i oktober 2022, kommer den nya snabbtillverkade ”Canceled” med stor sannolikhet bli en publiksuccé. Liksom nästa hans nästa film, som med samma produktionstakt borde landa till våren 2024.

Ett av nätstrategen Joakim Lundells uttalade mål är att pressa upp hastigheten i att producera film. Ambitionen: Två filmer om året. Givetvis med säljande influencerinramning, målgruppsanpassat för generation Youtube.

Flest följare vinner-samhället, det här är vad det ger oss. Kultur från Wish.

Tyvärr är Lundell inte ensam om denna strategi.

SVT Edit är mästare i genren att locka publik med svaga produktioner, tydligt upphängda på influencers med största möjliga följarsiffror. Som i programmet ”Spå mig” där ”Framgångspodden”-profilen Alexander Pärleros för första gången går till en spådam (ok?), eller den förvirrade dokumentären ”Kan vi förlåta Margaux?”, där Margaux Dietz får gråta ut bakom ett pastelligt kamerafilter.

Tanken om att göra skillnad mellan verk och person tycks allt mer reduceras till att bara fokusera på person. Om denne bara har tillräckligt hög placering på Mediebarometerns lista över makthavare på sociala medier, vill säga.

Även stora förlag lider av sjukan, när de strösslar bokkontrakt över influencers som Misslisibell och redan nämnda Margaux Dietz, vars barnbok ”Arnold i Sydafrika” inte innehåller en enda svart person.

Flest följare vinner-kulturen syns också i musikbranschen där skivbolagen har följt följarsiffrorna i decennier. När Bianca Ingrosso det senaste året klättrat på Spotify- och Digilistor med covern ”Superstar” och en tillpoppad ”En blomstertid nu kommer” kan ingen låtsas som att det handlade om något annat än effekten av hennes egna marknadsföringskanaler.

Även om Bianca sjöng med både blid och livlig värma.

Jag vet inte vad man ska säga om kulturens följarfixering utan att landa i en präktig slutsats om att kvalitet finns och att alla borde läsa Toni Morrison istället. Dessutom älskar jag popkultur.

Men jag välkomnar verkligen en diskussion om skillnaden mellan content och kultur.

Den borde finnas, om man ­funderar lite.