Gudrun Schyman är undantaget som bekräftar regeln. Gudrun Schyman har kissat på bio. Gudrun Schyman har druckit sig full offentligt. Gudrun Schyman har bränt upp en halv årslön för en kvinna i offentlig sektor på torget i Visby – men har ständigt kommit stärkt ur kriserna.

Vad gjorde då Schyman så motståndskraftig att all kritik liksom rann av henne och gav henne förnyad lyster? Det är ingen överdrift att kalla denna kompetens för genial.

Alla som någon gång har intervjuat Gudrun Schyman och försökt komma bortom de där förbaskat snygga feministiska draporna hon alltid levererar vet hur svårt det är. Man kan gå från en intervju med en bra känsla och blocket fullt av snygga citat för att sedan upptäcka att hon sagt allting förut. Men ställd inför denna vulkan av feministisk kraft får varje reporter känslan att orden som levereras är helt unika. 

Vassare utfrågare än undertecknad har stundtals lyckats. Jag minns en intervju med SVT:s Anders Holmberg, då Gudrun Schyman inte kunde svara på vad henne partis ekonomiska politik skulle kosta. Men på något obegripligt sätt kom hon undan med hedern i behåll. 

Ibland har jag också blivit förbaskat trött på hennes svepande, breda penslar, och vägran att svara på detaljerade frågor. Hon ägnade flera år som Fi-topp åt att kritisera regeringen och de svenska politikerna för att strunta i feminism utan att kunna konkretisera sina egna idéer.

Gång på gång försökte jag – då i egenskap av debattredaktör för en stor kvällstidning – få henne att förklara vilken politik som skiljde Fi:s från exempelvis Vänsterpartiets. Men svaren jag fick var vaga, vilket – gissar jag – retade gallfeber på de sakpolitiskt superinsatta partikamraterna. Att vilja stoppa våldet mot kvinnor, få upp kvinnolönerna och individualisera föräldraförsäkringen var länge de mantran som kom ur denna partitopp. 

Men som hon levererade svaren. Massorna lyssnade vördnadsfullt. Deras ögon tårades av det breda anslaget. De hurrade på hennes homepartyn. De såg i Gudrun någon  som kunde göra världen bättre. Den stora gruppen feminister där ute som var nära att rösta in Fi i riksdagen ville hellre ha bombastiska formuleringar än detaljerad reformpolitik. När partiet till slut gick till val på en betydligt mer detaljerad politik var det ändå Schymans oneliners som tog fäste bland flertalet.

Nu försvinner inte Schyman från Fi, det har partiet varit mycket noga med att poängtera. Hon ska istället satsa på att bygga framtidens feministiska ledare inom vad som kallas för Fi Akademi. Det kan behövas. Vi lever i en tid då unga kvinnor med kulturellt kapital sprutandes genom öronen skriver longreads om att feminismen är ”ute”. Vi lever också i en tid då feminister med mindre överflöd av kulturellt kapital skriver tvärsäkra inlägg som varför inlägg som detta är helt fel.

Samt i en tid då den största majoriteten av kvinnor som kallar sig feminister inte har en aning om att debatten pågår, alternativt skiter fullständigt i den. Om alla dessa jämställdhetsivrare ska kunna enas bakom en och samma front krävs att den leds av ett politiskt geni av Schymans modell. 

För Fi som parti har det redan sagts att Schymans avgång från partitoppen innebär slutet. Det tror inte jag behöver vara sant. Gudrun Schymans politiska styrka liknar Carl Bildts och kanske även Zlatan Ibrahimovics: de får folk att underprestera i sin närhet. De verkar, som Lena Andersson en gång skrev i Dagens Nyheter, utsöndra nåt slags auktoritetsgas som gör omgivningen nervös och undergiven.

Medan de finns i vår närhet underpresterar vi andra i vår vilja att få deras godkännande. När de försvinner blommar vi upp. Denna sällsynta förmåga har gjort Schymans skoningslös i möten med motståndare eller journalister. Men den kan också verka negativt inom ett parti eftersom partikamrater i hennes skugga tappar i styrka. 

Fi är betydligt mer än Gudrun Schyman. Kanske inte som riksdagskandiderande parti, men som rörelse, på nya arenor. Vi får hoppas att stjärnor tänds i hennes fotspår.