Krönika. Lotta Lindqvist.

2021-01-04 19:20
Puffetikett
Dagens ETC

Fattiga ungar och mammor förtjänar mer än några ynka hundralappar

Pandemin verkar olika lång för olika grupper – längst verkar den vara för de med mest pengar. Kortast verkar den vara för ensamma mammor med fattiga ungar.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Pandemin verkar pågå olika länge för olika grupper. För dom med mest pengar är den längst. Riksbanks­trolleri och åtgärder som permitterings- och omställningsstöd, sänkta skatter och arbetsgivaravgifter består och indikerar att krisen för banker och storföretag är tillsvidare, troligtvis minst tills den är över på riktigt. För de med mycket mindre pengar men ändå mer än andra är det amorteringsfritt som kortast till augusti 2021. Allra kortast var pandemin för ensamma mammor och deras fattiga ungar.

Första utbetalningen av corona-bostadsbidraget, det ”tillfälliga tilläggsbidraget” till barnfamiljer kom i juli. I december kom den sista. 850 spänn i månaden på mitt konto, 1 325 till dem som fick mest. En smula extra som enligt beslutet skulle betalas ut så länge pandemin pågick men som längst till december 2020. Vår pandemi varade alltså i sex månader. Kan man äntligen få gå på krogen nu då? Kramas, mingla mellan borden, tänka på nåt annat en stund – hallå hallå är faran över för alla panka morsor? Nej, smittspridningen pågår visst för fullt och restriktionerna stramas till och med åt.

Det är ett tärande nollsummespel att alltid klara månaden precis. Det är svårt att lyfta blicken från 850 kronor till vad som egentligen bör göras. Hundralappar dominerar tankeverksamheten, allt blir futtigt och det håller oss nere. Naturen spelar också med. På många platser har 0,0 soltimmar uppmätts den senaste månaden. Det sägs ha varit den mörkaste december sen 1930-talet.

För många människor i mörkret ter sig drömmen om en annan ordning skrattretande långt ifrån den vardag där varje krona spelar roll. Pandemin pågår förstås fortfarande, precis som den hade gjort i månader innan första utbetalningen kom. Under första halvåret 2020 ökade antalet vräkta barnfamiljer och sannolikt kommer fler göras bostadslösa längre fram då pandemins ekonomiska konsekvenser kommer slå hårt på sikt. Det är svårt att tänka så radikala tankar som att man har rätt att bo och att bostäder skulle kunna fördelas utifrån vem som bäst behöver dom, om man är rädd att stå på gatan. Det är svårt att göra sig några visioner alls, om brev från fogden läggs på hög. Försäkringskassans vision: ”Ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning.” Det ska till en välbetald pr-konsult för å kläcka nåt så förmätet.

I sitt jultal kallar bostadsministern Bolund barnfattigdomen för en ”skamfläck”. Ändå sker bara en enda inkomstöverföring värd namnet i Sverige; den som tar från de fattiga och ger till de rika. En ström av rikedomar från en massa andra källor än socialförsäkringarna strömmar ständigt uppåt. Bostadsbidraget är en piss i havet i sammanhanget och samtidigt en del av maskineriet.

I en tid av skenande boendekostnader för hyresgäster och med marknadshyra om hörnet förvandlas vi bara till hållplatser på skattepengarnas väg till fastighetsägarna. Ett kränkande skicka-vidare-spel, ett lågintensivt rån. Egentligen inte ett öre till oss. En permanentad höjning av bidraget samtidigt som de sista resterna av allmännyttan säljs ut och hyressättningen släpps fri skulle inte ha nån inkomstutjämnande effekt. Men bostadskapitalet skulle knappast tacka, det skulle vi vars vardag hänger på hundralappar. Tacksamt tar vi emot, och fyller sedan deras fickor. Vem är egentligen bidragsberoende?   

Bostadsministern vill bekämpa barnfattigdomen, men för familjer på socialbidrag räknas andra bidragshöjningar som inkomster. De senaste sex månadernas extrapengar har många kommuner sparat in genom sänkta utbetalningar. Dagens Arena skrev i oktober om 24-åriga Zara vars lilla unge nekas sina 250 extra corona-kronor. En icke-summa, 1 500 spänn för hela pandemin! Skammen bärs inte av samhället utan av dem som inte anses värda smulor. Den försvinner knappast för att vi kallar soc för ”ekonomiskt bistånd”, istället ligger det i hela systemets natur att hålla pengarna på minimum och skamfläcken intakt.   

Vår pandemi erkändes bara i sex månader och den sista utbetalningen har kommit. Corona ställde allt på ända, men jävla mycket är som vanligt. Vi måste orka tänka större tankar, önska mer än tillfälliga tillägg i det mörka fattigsverige. Till alla mammor som är ensamma, till alla ungar som är fattiga – allt förtjänar vi! Vi ska ha mer än några hundralappar till.

Plus & minus

Plus: Fastighetsskötare! Gu va goa de är när de bara fixar grejer.

Minus: Alla som tagit värvning vid den präktiga corona-polisen. En till redig statusuppdatering om hur duktigt du hostar i armhålan medan andra dödar tanter när de åker buss till jobbet å jag kräks.

Lotta Lindqvist
Lotta Lindqvist 

… är krönikör för Dagens ETC. Hon har tidigare hittat många läsare under pseudonymen Ensam mamma röker.