Som på en given signal mitt under middagen så ställer sig kvinna efter kvinna upp. Alla är de traditionellt klädda för bröllop och bär olika färger. De tågar fram och ställer sig inför brudparet och börjar dansa och sjunga. Det är en vacker sång, dansen är den traditonella rwandiska vi nyss har sett framföras av en professionell grupp. De här kvinnornas dans är ändå på något sätt så mycket starkare. Jag känner att de berättar något för bruden, fast jag vet inte vad. Senare på kvällen får jag veta att kvinnorna som dansade för bruden är överlevare, precis som bruden. De har ett nätverk, håller kontakten, ger varandra kraft och den känsla av samhörighet de förlorade när deras familjer avrättades. Innan sången är slut har bruden anslutit sig.
På en mottagning i Rwanda får jag frågor om koranbränningarna i Sverige. De som frågar är inte muslimer men utrycker vämjelse över bränningarna. På en middag senare får jag samma frågor, en annan gång på en bar. De som frågar är från olika delar av världen, utanför väst. Sverige är i den världen just nu koranbrännarlandet och till skillnad från den svenska självbilden där Sverige står upp för yttrandefriheten så är det inte positivt.
I huvudstaden Kigali träffar jag Sheikh Saleh som var mufti (rättslärd, högt uppsatt) i Rwanda mellan 2001 och 2011. Vi pratar om muslimernas roll under folkmordet. När folkmordet i Rwanda inleds 1994 går det ut en fatwa. Det står: ”Om du dödar en är du död i vår värld. Om du räddar en räddar du hela världen.”
Muslimerna i Rwanda har inte erkänt indelningen i folkgrupper och de deltar inte i folkmordet, de dödar inte människor, de räddar människor. Det är en otrolig historia. Inte så ofta berättad. Anledningen till att muslimerna inte dödade var deras religion. Det är en historia som står i bjärt kontrast till bilden av muslimen som den blodtörstige religiösa fanatikern.
Hatet mot muslimer är starkt i Sverige. Att hata muslimer är en hjärtefråga för Sveriges näst största parti vars stöd är livsavgörande för regeringen. Men även Sveriges kristna parti försökte i valrörelsen 2018 profilera sig med valaffischer mot böneutrop. Hatet finns men erkänns inte. Islamofobi är ett ord som sällan används av svenska politiker, experter, och kulturskribenter. Som Johannes Anyuru skrev i sin dikt ”Långt ljus” efter terrorattentatet i Christchurch 2019:
”Önskar att min egen statsminister under sin presskonferens hade förmått använda ett ord som visade att han såg vår tid”.
Den 20 juli i år har Dagens nyheter en ledare med rubriken: ”Det går aldrig att resonera med fanatiker”. Återigen utmålas muslimer som fanatiker. Men jag undrar, vem är egentligen fanatiker? Att till varje pris försvara aktioner som öppet och klart hatar muslimer med att döpa om det till yttrandefrihet och vägra att ta in någon som helst rimlig invändning mot att detta hat bara får breda ut sig mer och mer – är det inte fanatism?
För övrigt hoppas jag världens ledare stänger ner som de gjorde under pandemin men denna gång pga klimatförändringarna.
