Maria Sveland: Få saker väcker mer förakt hos mig än människor som beter sig såhär

Världen tycks vara uppdelad i två grupper: de som anser att den är orättvis och de som anser att den är rättvis. Som av en händelse är det oftast de som är priviligierade som anser att den är rättvis medan de som saknar privilegier, rikedom eller rättigheter ofta anser att den är orättvis.

På senare tid har jag funderat på om inte dessa gamla grupperingar borde kompletteras med mer relevanta indelningar: de som anser att normaliseringen av rasism är allvarlig och måste stoppas med alla medel (som av en händelse oftast de som är mest utsatta för rasister) och de som menar att det är betydligt överdrivet och att rasister – i yttrandefrihetens och demokratins (missbrukade) namn – måste få uttrycka sina åsikter och närvara på samma villkor som alla andra medborgare. Senast att sälla sig till denna gruppering är Lena Andersson som i sin senaste kolumn (DN 19/8) menar att det skett en ideologisk förskjutning (dålig sådan) där ”tolerans blivit ett skällsord” och att protesterna mot till exempel Nya Tiders närvaro på bokmässan skulle vara ett tecken på att att toleransen minskat.