Anledningen till att jag befann mig i denna cell var en kombination av otur och nyfikenhet.
Jag och en syrisk väninna hade varit ute på en fredag, demonstrationsdagen, då de som protesterade mot regimen gav sig ut för att visa sitt missnöje i samband med fredagsbönen. Vi hade av en händelse hamnat mitt i en fruktansvärd scen, som utspelade sig på gatan i stadsdelen al Midan, när en stor insatsstyrka av så kallad shabbiha, ett slags paramilitär lojal med den syriske diktatorn al Assad, gått lös på en folkmassa som man misstänkte var på väg till en demonstration.
Vi befann oss plötsligt instängda, med militärfordon runt oss från alla håll och utan en väg ut ifrån platsen.
Jag och min väninna Dania blev vittne till när en pojke, som inte kan ha varit äldre än 15 år, omringades av dessa män, iklädda grönt och khaki, som slog honom besinningslöst med batonger där han låg orörlig på marken.
Jag minns fortfarande den till oigenkännlighet misshandlade ynglingen på marken, med ansiktet så blåslaget att han svårligen skulle kunna ha identifierats.
När milismännen därefter gick emot oss förbipasserande och började slå med sina batonger så skrek jag till, sa till milismannen framför mig som befann sig i ansiktshöjd och som höjt sin klubba mot mig, att han borde skämmas som slog en kvinna. Han hejdade sig, tvekade och hann därefter snabbt rapportera detta besynnerliga till sina befäl.
Inte många minuter senare hade uppmärksamheten riktats åt mitt håll.
Jag och Dania fördes till närmaste polisstation, hundra meter bort och där började förhören.
Männen som stressade in och ut ur polisstationen, telefonsamtalen som gick varma när det gick upp för mina fångvaktare att jag var svenska med palestinsk bakgrund, en misstänkt femtekolonnare på hemligt uppdrag. Den förlamande rädsla jag kände över vad som skulle hända nu flätades samman med oron över hur skyddad jag skulle vara av de tre kronorna på mitt pass.
Jag som läst alla rapporter från människorättsorganisationer, som dokumenterade de hemliga domstolarna, fängelserna dit människor fördes och aldrig återkom ifrån, tortyroffren, de våldtagna, de försvunna, de utsvultna fångarna som kunde räknas i hundratusentals.
Jag minns än idag den olidliga hettan i den där källaren, en hetta som bestod av smuts, cigarettrök, mögel, damm och luft som stod alldeles stilla. Fängelsecellen som jag sov i låg längst ner i en korridor där flera andra mindre och större celler fanns. De flesta av dessa var överfyllda av fattiga och rättslösa kvinnor, de flesta migrantarbetare som hamnat i konflikt med sina syriska arbetsgivare men även kvinnor som anklagades för sedlighetsbrott, mindre narkotikabrott eller för att ha deltagit i de då små och fredliga protesterna.
Mina egna cellkamrater, som jag än idag tänker på med en otrolig värme, var nästan uteslutande somaliska kvinnor som tagit sig till Syrien i hopp om att kunna ta sig vidare in i Europa via Turkiet. Jag var en udda fågel, privilegierad med ett svenskt medborgarskap. Alla antog, visste, att jag skulle bli släppt först av alla.
Cellen bredvid vår stod tom, förutom när den då och då användes för att tortera en ensam manlig fånge. I den tomma cellen, som hade en gallerförsedd dörr, fanns en enda sak, ett bildäck.
Bildäcket användes ofta i tortyren av fångar. En mänsklig kropp dubbelveks in genom däcket och piskades, ofta med gummislang. Plågade skrik och kvidande hördes från fången i cellen intill.
Själv hade jag valsat genom den syriska underrättelsetjänstens hemliga flödesschema, transporterats i fångbuss genom staden som jag älskade. Jag hade varit som uppslukad av jorden under de nästan två veckor som jag var försvunnen och förhörts i omgångar av en man som jag senare lärt mig namnet på i förhoppning om att regimen skulle kunna avslöja mig för vad de misstänkte att jag var - nämligen spion för en främmande makt.
I mitt fall, ironiskt nog, för Sverige och Israel.
Så här tio år senare så tänker jag på vem jag blev i den där cellen.
Få saker har påverkat mig så djupt.
Jag har svårt för vissa ljud, dofter och klankande oväsen eller när dörrar låses utifrån. Jag känner beundran när jag ser somaliska systrar gå nerför en gata oavsett var i världen jag befinner mig och skänker varma tankar till Fortun, Aisha och de andra änglar jag delade de där smutsiga skumgummimadrasserna med i cellen i Damaskus.
Och jag sörjer Syrien. Som under några skälvande månader drömde, försökte häva sig upp från det förtryck och den människofientliga ideologi som slagit klorna om landet, men i slutändan sveks av omvärlden.
