Lotta Lindqvist: Få kamper känns lika brännande som vår rätt till staden

Det var en av de få dagarna i år som det inte regnade på snedden. Under vinterhalvåret går vi alla med ansiktet i marken. Så när jag härom dagen tittade upp kändes det längesen jag såg den, byggarbetsplatsen Göteborg. Bortsett det ständiga regnet ser det likadant ut i många avindustrialiserade städer världen över: de bygger å bygger å gräver å gräver men sällan blir det nåt som nån egentligen behöver. Runt omkring oss snabbspolas det nyliberala klassprojektet ”stadsutveckling” och få kamper känns lika brännande som rätten till staden.

Urbaniseringsprocesserna går i så enorm takt att debatt och inflytande görs närmast omöjligt. Dessutom beskrivs det som onödigt då det bara är naturlig, oundviklig utveckling som sker. Nån form av urban evolution. Det är förstås lögn. Staden är inte naturens utan människans verk. All om- och utveckling dikteras av intressen, makt och resurser. Den dominerande idén är att skapa städer som attraherar kapital, rika entreprenörer och investeringar. Staden i sig själv förvandlas därför till en vara och lokala politiker ser det som sin främsta uppgift att göra stadens varumärke konkurrenskraftigt, att ”hamna på kartan”. Så blev exempelvis mitt Göteborg till ”evenemangsstaden” och Malmö till ”kunskapsstaden”. Ingen av dem: en stad för dem som bor där.