I ett av mina favoritavsnitt av komediserien Vänner har Phoebe börjat dejta en terapeut som heter Roger. Det dumma med Roger är att han har svårt att lämna kvar jobbet på praktiken. När hon presenterar honom för sitt kompisgäng börjar han genast analysera dem allihop och berätta vilka själsliga blockeringar och komplex de lider av. Självklart hatar de honom, men inte i första hand för att han är en arrogant skithög utan för att han hans observationer är så bra. Han har alltid rätt. Vad kan vara mer outhärdligt än att få sin, som man tycker, komplicerade person genomskådad och förklarad enligt några psykologiska standardteorier? Dessutom av en fullständig främling?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I veckan har jag mött min egen Roger. Visserligen sociolog i stället för psykolog och visserligen bara i skrift. Han heter Mikael Palme och har skrivit artikeln ”En trygg uppväxtmiljö”, som jag läst som en del av mitt lärarplugg. Utifrån intervjuer med ungdomar i en norrförort till Stockholm på 80-talet analyserar Palme hur de typiskt tänker kring skola och liv.
Han delar in dem i grupper efter ursprung, och åtminstone analysen av den kulturella övre medelklass jag tillhör (vi som inte nödvändigtvis är uppvuxna med pengar så mycket som med böcker, teaterbesök och välutbildade föräldrar) är så hårresande träffsäker att den fått mig att undra om jag alls har någon egen personlighet. Kanske är jag en produkt av min uppväxt och inget mer?
Palme skriver att det typiska för de med lång etablering i min klass är att de värderar distans och överblick högst av allt. Ingen av dem hejar på ett visst fotbollslag eller går in till hundra procent för en viss subkultur. Till och med i den då inflammerade konflikten mellan syntare och hårdrockare förhåller de sig neutrala: Det finns bra låtar i båda stilarna. De avfärdar jämnåriga som inte delar deras svala fågelperspektiv i oförstående och kritiska ordalag som fanatiska och enkelspåriga.
Beskrivningen träffar mig som en psykiatrisk diagnos: Det förklarar allt! Hela mitt liv har jag besvärats av vad jag trodde var en personlig osäkerhet. Jag kan aldrig släppa utifrånblicken och gå helt upp i något. Jag kan inte glömma mig själv på dansgolvet. Jag kan inte hojta med i slagorden på en demonstration. Jag kan aldrig helt identifiera mig med en politisk kamp och inte heller på djupet förstå dem som kan det. Hur kan man låsa sin världssyn i ett perspektiv, marxistiskt eller nyliberalt? Hur kan man undgå att tycka att alla andra också har lite rätt?
Min bästa tröst i sladdrigheten har varit att mina vänner är likadana, vilket jag tolkat som att problemet är allmänt. Även denna tröst detroniserar Palme. Oviljan mot att kämpa eller brinna för något är tvärtom extremt klasspecifik. Att mina vänner delar den beror på att vi som få andra sociala grupper tenderar att hålla ihop. Människor som vill något på riktigt skrämmer oss. Därför föredrar vi varandra. Eller som en flicka formulerar det i ett av artikelns citat: ”Ofta har jag märkt med människor som blivit uppväxta med samma bakgrund som jag, som har då en helt annan distans, lite ironisk ibland, ser klarare, lättare på något sätt. Om man inte lever i det / dvs. helt och hållet i världen / blir det lättare. Lite amatörmässigt kanske. Det är väl det.”
Smart, Mikael Palme, verkligen smart. Glöm att du får komma på mitt kalas.
