I många år var jag säker på att världen var emot mig. Att jag haft en tuff uppväxt och att mitt skrivande var en motståndshandling, ett fuck y’all. Jag identifierade mig själv som outsider. Ett belysande exempel: För 15 år sedan satt vi på en krog och pratade om vilka som skulle spela oss i filmen om våra liv. Mitt förstaval var Marshall Mathers, mera känd som Eminem och då bioaktuell för rollen som sig själv i filmen ”8 mile”.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Det var inget skämt. Jag tyckte på riktigt att en rappare från Detroits fattigaste delar, uppväxt ensam med en missbrukande mamma och mobbad nästan till döds, var rätta mannen att gestalta min smärta och mitt utanförskap. Att min barndom utspelat sig i trygg och kärleksfull medelklass i Flogsta var för mig ovidkommande detaljer. Lika så att jag alltid haft kompisar och i stort sett alltid gjort vad jag haft lust med. Kamp som kamp.
Det pinsamma minnet väcks när jag läser Kajsa Ekis Ekmans roliga text om Nobelstiftelsens svaghet för underdogs: ”En Nobelpristagare ska nå framgång mot alla sociala och politiska odds” (DN 4/10 2017). Utifrån en essä av författaren Jennifer Quist citerar hon med fin ironi hur denna svaghet visar sig i vinnarpresentationerna, där man ibland slår knut på sig själv för att tvinga in även uppenbart privilegierade personer i rollen.
Om sydafrikanen J M Coetzee är man noggrann med att påpeka att hans far ”endast tidvis” försörjde sig som advokat. I bion för V S Naipaul fästs mindre vikt vid hans år på Oxford än vid att hans farfar var plantagearbetare. Ekman avslutar med att notera hur sagan om den svåra startpunkten är vår tids romantiska skapelseberättelse, och hur de lyckade anpassar sina livsberättelser efter mallen. De ”döljer sina privilegier och framhäver svårigheterna”.
Visserligen tror jag att det i mitt fall snarare än strategi var ärlig dumhet. En kombination av att jag levt för skyddad för att veta vad elände var och att jag fallit för en myt. Samma myt som Ekmans prismotiveringar reproducerar. Jag trodde att alla som blev konstnärer hade haft det tufft. Jag ville bli konstnär. Alltså måste jag ha haft det tufft. Omedvetet passade jag in mig i kulturens förväntningar. I intervjuer gjorde jag mesta möjliga av vad som i efterhand känns som parodiskt låga hinder.
Jo visst blev jag retad ibland i lågstadiet för mitt lillgamla ordförråd och dåliga bollsinne. Jo visst kunde det bli ensamt långa somrar på mina föräldrars landställe. Ja ni hör ju.
Ekmans förklaring till mytens lyster för exempelvis Nobelstiftelsen är att den uppvärderar pristagarens individuella prestation på bekostnad av kollektivet. Ju större svårigheter som behövt övervinnas desto mer är resultatet värt.
Jag tror att det är sant, men att idén om konstnärens svåra start dessutom spelar en särskild psykologisk funktion, nämligen att ursäkta ett visst mått av hänsynslöshet. Att sträva efter något så själviskt som ett konstnärskap känns liksom inte helt okej om det inte kan skrivas in i en berättelse om revansch för gångna förödmjukelser. Varför ska just jag slippa göra mig nyttig? Att inte vara skyldig sin uppväxt något skapar friheten att göra vad man vill.
Till sist, alldeles för sent, växte jag ur illusionen. Väl vid teatern insåg jag att de flesta där hade samma spegelblanka bakgrund. Man fick vara med ändå. Och att det riktiga tillträdesproblemet slog åt andra hållet, neråt, mot de mindre spegelblanka, gjorde bara mitt låtsade utanförskap extra fånigt.
