Helena Hedlund: Ett bortskämt barn

När jag var elva år fick jag ett par ridbyxor i julklapp. Jag tror att de hade kostat trehundra kronor, de var dimblå och skinnskodda vid knäna. Jag hatade dem! Inte för att de på något sätt var fula eller dåliga, utan för att jag skämdes över att de hade varit så dyra. Jag kände mig som ett bortskämt barn. Jag kände mig hemsk! 

Jag fick inte bara ridbyxor det året, jag fick en häst också. Visserligen en tjugotvå år gammal skrutt som var billig för att vara häst, men ändå. Jag var bortskämd! Jag visste det. Jag hade något som andra barn bara kunde drömma om och jag borde vara tacksam. Jag kunde aldrig älska den där hästen. Och han kunde aldrig älska mig. Under några kämpiga år på 90-talet levde vi som i ett riktigt dåligt äktenskap – jag servade honom med mat och städning och red honom pliktskyldigt när det krävdes av mig. Han svarade med misshandel, fysisk och psykisk, han bet mig och hotade med avkastning under skräckturer över fälten i fasansfulla hastigheter. Jag var livrädd men jag sa aldrig något, för jag borde ju vara tacksam.