Krönika: En underdogs superkrafter

Han stod framför mig, stor, bred och skräckinjagande. Han ville slå mig. Hårt. Ändå var jag inte lika rädd för honom som för Sandra, hästtjejen som hade hela klassen i sitt våld. Jessika var hennes sekundant, den absolut coolaste och med flest blonderade slingor i klassen. Tillsammans bestämde de vilka som skulle föräras med deras sällskap i matsalen eller vem som skulle förpassas till de osynligas skara. Vi var alla törstiga efter deras välsignelse eller åtminstone få slippa bli måltavla för hånfulla kommentarer.

Jag visste att Johnny, precis som jag, var outcast. Och att han ville slå mig hårt för att jag hade hånat honom för att han var värdelös på maskinskrivning och hemkunskap. Men mest av allt ville han slå mig för att han var förtjust i mig och alla visste det och skrattade åt honom bakom hans rygg. Förstå oss rätt, jag var den där konstiga 12-åringen som gjorde allting fel, klippte sig själv, hade kläder från second hand (långt innan det kallades vintage och var coolt) och lyssnade på både Tina Turner och Imperiet. Att jag var det fulaste på norra jordklotet hjälpte ju inte direkt. Johnny var det närmaste man kan komma Huckleberry Finn fast modell XXL. Kort sagt, vi hade inte en chans att passa in. Då. Men de flesta av oss underdogs lämnar mellanstadiet och även högstadiet med livet i behåll. Och som vuxna har många av oss upptäckt att vår position som underdog fick oss att utveckla superkrafter.