Frida Röhl: Det är märkligt att privatiseringen av svensk sjukvård inte får mer fokus i pandemin

Jag parkerar min bil i anslutning till entrén. Parkeringsautomaten är trasig så jag får gå in på parkeringsbolagets app för att betala. Den har registrerat min tidigare bil så jag är noga med att byta registreringsnummer, och sen betalar jag för den korta tid jag ska vara inne på besök. Stackars alla äldre, hinner jag tänka. Eller de som inte har en smartphone. Det går inte att betala utan en sån. Efter mitt läkarbesök möts jag av en gul lapp under vindrutetorkaren. Omöjligt, tänker jag. Det är ju betalt. Jag börjar ringa numret som står på baksidan. De hänvisar mig till ett annat bolag som i sin tur hänvisar mig tillbaks till det första numret. Jag blir alltmer rasande. Jag pratar med en man som säger att han ser att jag betalt men för ett annat registreringsnummer. Men jag ändrade ju det, invänder jag. Ja, säger han, men då skulle jag ju ha sett det. Men jag gjorde ju det, försöker jag igen. Ja men det syns inte här, svarar han. Men jag säger ju att jag gjorde det. Du tror alltså mer på appen än på mig? Nej, säger han, men jag ser att den betalat för ett annat fordon. Men du ser ju att det är jag som betalat och det är ju jag som är ägare till bilen. Ja men det är inte betalat för rätt fordon.

Och så går vi runt i cirklar tills jag vrålar att han låter som en robot. Jag ringer det andra numret igen. Där är en kvinna som säger att hon inte kan ta tillbaks en bot. Men vem kan det då, frågar jag. Du kanske kan höra av dig till markägaren svarar hon. Menar du på riktigt att jag ska få fatt i en markägare med frågan om att er app inte lyckas registrera att jag ändrat registreringsnummer när jag betalat? Hon svarar mekaniskt att det är vad hon kan hjälpa till med. Jag skriker att hon ska googla humanism och att hon verkar ha upphört att vara människa. Det var ju verkligen inte snyggt gjort av mig, men det kokade över. För det är tydligen så: ingen har befogenhet att göra någonting.