Mina biologiska drag kategoriserar mig som främling, utomstående och inte sällan oönskad. Frågor och påståenden om min religion, kultur och tradition görs oftast i negativ betoning, med negativa konsekvenser. 

Ibland är det just mitt avvikande som gör mig åtråvärd rummet, som en inkvoterad politiskt korrekt resurs, en representant för kategorin ”dem”. Den känslan avskyr jag mest.

Vi behöver göra det klart vad som faktiskt är rasistiskt handlande. Det krävs inte att du är initiativtagare till apartheid för att ha agerat utifrån rasistiska grunder. Gränsen går mycket tidigare än så.

Rasism är att värdera människan utifrån ras, religion eller kultur. Rasism kan även utmärkas i ett välmenat försök som resulterar i exotifiering. Rasism är att inte se människan som en individ, utan som en representant för en raskategori.

I debatten läser jag om att fokus bör riktas mot riktiga rasister. Det finns en skillnad på övertygad organiserad rasistisk ideologi och den som omedvetet resonerar utifrån ideologin. Bägge parter bör arbetas med. Bägge parter skadar och hindrar vårt land från att bli jämställt. 

Den som på grund av okunskap inte är upplyst om vad ett korrekt handlande innebär bör vara ödmjuk inför att rättas. Att denna okunskap alls finns är ett misslyckande i vår samhällsutveckling. Ansvaret för att upphäva denna bisarra okunskap är större hos påverkande parter såsom vår media, skola och vårt styre.

Vi lever i en tid där ett ytterst fåtal är uttalade rasister, men med tydliga rasistiska strukturer omkring oss. 

Många vill inte erkänna att strukturerna finns. De drabbar inte den vita priviligierade och är därmed obefintlig. Ett ointressant ämne för en odrabbad part.   

Sätt den vita mannen i en brun eller svart kropps skor för en dag. Han kommer att misstänkliggöras, kritiseras, exkluderas och ifrågasättas. 

Vi bär ständigt på titeln ligister och terrorister. Vi är samhällsbördan som ska vara tacksam. Vi ska anpassa oss, lära oss språk med helt nya ljud som Å Ä Ö medan den vita människan knappt kan uttala ett så vanligt namn som Ahmed. Vi kritiseras för vår brytning, när hen inte ens kan sin kollegas namn.

När kritiken vänds tillbaka om att ett företeende faktiskt var rasistisk orsakas en panikartad situation.

Att ifrågasätta ett rasistiskt uttalande eller handlande tas oftast som ett demoniserande, något som leder till defensiv försvarsmekanism, speciellt om kritiken riktas mot de annars fullt perfekta vita människorna. Det är svårt att ta emot kritik och inse fel, när ens existens alltid varit rätt.

De har aldrig haft ett system emot sig.

De är normen.

De har aldrig diskriminerats utifrån rastillbehörighet.

De är korrekta.

Självklart är de inte det hemska ”r-ordet”.

För vem vill vara det?