Han kom till oss för att han var rädd. I Sverige, hade han hört, finns det människor som vill hjälpa. Han fick en säng, spela fotboll, gå i skola och mat för dagen. ”Sverige bra!”, ”Sverige demokrati!”, ”Sverige människor rättigheter!”. Ändå var han rädd. Inte för männen med vapen men för att fel besked skulle komma från Migrationsverket. Nu har det kommit!
”migrationsverket beslutar att: Avslå din ansökan om … / Avslå din ansökan om … /Avslå din ansökan om … /Avvisa din ansökan om … / Utvisa dig ur landet …”
Vad säger man till en pojke som varje dag – i nästan två år – har hoppats och trott på Sverige, och som nu sitter på en parkbänk i solen med en krossad dröm om ett liv i sin hand? ”Det ordnar sig!”, ”Nu tar vi nya tag!”, ”Det är nog inte så farligt ska du se … ”.
”Migrationsverket ifrågasätter inte att du blivit kidnappad, arresterad och utsatt för tortyr … Läkarintyget kan överensstämma med dina uppgifter om tortyr och brännskador … Männen med gevär verkar inte ha varit ute efter dig personligen … Rykten säger att din pappa har avrättats när han skulle gå till staden … Du har inte lämnat in någon id-handling … ”
Afghanistan anses så farligt att svenska UD sedan 2006 avråder från alla resor till landet. Svenska tjänstemän bedöms inte kunna röra sig i landet utan livvakter. Migrationsverkets egen senaste analys visar att säkerhetsläget ytterligare försämrats och förväntas fortsätta göra så. Hundratusentals flyktingar tvingas återvända från Pakistan och Iran och FN:s flyktingorgan UNHCR varnar för flyktingkaos. Landets flyktingministrar har ställt ett humanitärt vädjande till Europa om att läget i landet inte gör det lämpligt att skicka tillbaka flyktingar.
Ändå vill vi skicka tillbaka Pojken.
”säkerhetsläget i huvudstaden och i din hemprovins når upp till kravet för en inre väpnad konflikt, men det har inte framkommit att det våld som kännetecknar sammandrabbningarna är av så allvarlig art att det finns anledning att anta att du – genom din blotta närvaro – skulle löpa risk att utsättas för en allvarlig och personlig risk att skadas. Då det inte framkommit att du har en personlig hotbild kan du resa till ditt hemdistrikt utan att utsättas för skyddsgrundande behandling.”
Visst, du kan dö, men om du dör så var handlingen inte riktad mot dig personligen och då kan vi i Sverige faktiskt inte bry oss. Vi följer bara våra lagar och förordningar. Då får du tyvärr dö.
När blev det så här mörkt och kallt? Eller har det alltid varit så? När jag rafsar runt där i mörkret så tänker jag att det är förunderligt att sex små bokstäver kan vara så avgörande; Avslag!
Så vad säger man till en pojke som sitter där i solen med en krossad dröm om ett liv i sin hand? ”Det ordnar sig!”, ”Nu tar vi nya tag!”, ”Det är nog inte så farligt ska du se … ”
