Kära Gud. Den lille gosse som anförtroddes mej den 11 juni 1960 är en väldigt besvärlig figur. Den dag jag befrias från honom ska jag äntligen pusta ut. Jag ska sätta mej i solen och se den vandra. Fast det egentligen är jag. Som vandrar.
Nu tror jag ju inte på Gud egentligen. Men jag har polare som går och blir frälsta, vi är ett slitet gäng nuförtiden, alkoholproblem, kraschade familjer och försörjningsvårigheter nu när vi inte är popstjärnor längre.
Eller snarare, när skivbolagen med hjälp av Spotify-systemet med streamad musik, lyckats höja sin profitkvot på vår bekostnad.
Om man får uttrycka sej lite bittert.
Ja ja, vi var ju inte popstjärnor direkt, men några av oss blev. Vi var ett gäng musiker, sprungna ur punken, som kunde leva på vår musik under några decennier.
Jag pratar om oss som en grupp, jag uttrycker mej svepande, jag passar inte in på allt vad som här har nämnts, men jag tycker mej tillhöra denna grupp ändå.
Och nu ringer polare och gråter och säjer att dom är frälsta, och jag blir rörd faktiskt, jag säjer grattis och garvar, med gråten i halsen.
Och den där guden är väl bättre än en kvarting som man sveper kvart över nio på morronen utanför bolaget?
Det är märkligt att just vänstern med sin långa tradition av antireligion nu nästan är dom enda som försvarar mänskors rätt att tillbe sina gudar. Marx hade ju jävligt rätt när han sa att religionen är ett opium för folket. Och, herregud hur många gigantiska folkmord, häxbål, misshandel av folks könsorgan, skambeläggande av runkningar och kåthet har inte skett i Guds namn?
Läser man historia och försöker sätta sej in i hur medeltidens människor hölls i schack med en livsförintande helvetesskräck är det svårt att känna nånting annat än avsky och förakt för både Bibeln, Koranen och Toran.
Med flera heliga böcker, får man väl säja så att ingen tror att man är agent för nån buddhistisk sekt eller nåt.
Men.
Kyrkan är en av dom få kvarvarande institutionerna i Sverige där humanismen är absolut. Nu uttrycker jag mej svepande igen, det finns ju fullt av idioter i svenska kyrkan, men just dom jag stött på har detta: ett absolut hävdande av människovärdet. För alla.
Alla är välkomna.
Fika för alla.
Och är det nåt vi behöver nu när finansoligarkerna i Ryssland och USA går samman i ett enda långt hånskratt på väg till banken, ett hånskratt över dom falnande ruinerna av demokrati och nationell suveränitet, ja, är det nåt vi behöver nu är det folk som står upp för en fika för alla.
För det är det som är under angrepp nu, den idén, det här som formulerades redan under dom franska och amerikanska revolutionerna på 1700-talet, alla människors lika värde.
Att det bröts mot den deklarationen, omedelbart, av just dom som utfärdat den, gör den inte sämre i sej.
Kyrkan, presidenter, Ku Klux Klan, slavägare, jakobiner, Napoleon, alla potentater som kom därefter har alla mer eller mindre pissat på den.
När man frågade amerikanska medborgare på 50-talet vad dom trodde att utdrag ur den amerikanska oavhängighetsförklaringen var för nån slags text (man läste alltså upp den för dom) svarade många att det var kommunistisk propaganda.
När franska trupper kom till Haiti 1802 för att slå ner slavarnas faktiskt framgångsrika uppror möttes dom av slavar som sjöng Marseljäsen, den franska revolutionens hymn som fransmännen nu hade som nationalsång.
Men dom lydde order och sköt ändå.
