”För att folk måste sluta ta allt de läser bokstavligt”, säger anorektikern.
”Jaja, du har tjatat om det ett par gånger nu, vi har förstått det. Men det vi inte fattat är varför du skickar bilder på din fitta?”
”Varför inte?” frågar anorektiken medan hon bättrar på sitt bruna läppstift.
”Tja, tänk om de sprider den. Har du inte skrivit flera barnböcker om riskerna med dickpicks och sociala medier?”
”Ja, precis. Och vad passar då inte bättre än lite fältstudier? För övrigt tycker jag att fler borde få se den! Eller vad säger du? Du har ju sett den.”
”Jo tack, det var svårt att undgå när du messade mitt i natten. Lilleman hade just somnat och jag …”
”Men erkänn att den är snygg”, avbryter anorektikern. ”Symmetrisk. CLEAN som en tjejkompis kallade den. HON blev inte sur som du, utan hon blev kåt.”
”Men hon väcks väl inte av barn …”
”Jo, hon har fyra barn! Till skillnad från ett som du. Hon skrev att hennes fitta ser ut som ett farbrorsöra. Och vet du, hon och hennes man låg TVÅ gånger den natten!”
”Du måste prata tystare”, säger mediekvinnan och ser sig oroligt omkring. Kulturdamerna i kön lyssnar nyfiket på dem.
”Men är det inte fantastiskt! De har varit gifta i femton år, har fyra skrikiga ungar och så får de en bild på en snygg fitta och så börjar de knulla som kaniner.”
”Hysch! Vi är inte ensamma här.”
Anorektikern spänner blicken i kvinnan bakom henne i kön. De blinkar glatt åt varandra.
”Du ser”, säger anorektikern till mediekvinnan. ”Folk älskar att lyssna på sådant här.”
”Men allvarligt, skärp dig nu”, säger mediekvinnan argt. ”Det går ju inte att ha dig i möblerade rum. Du är helt gränslös, vet du det? Och vad tror du att männen tycker om att hela tiden hamna i dina krönikor?”
Anorektikern börjar skruva på sig och sänker blicken. Mediekvinnan blir illa till mods och rör vid anorektikerns arm. ”Du, förlåt, det var inte meningen att låta så hård …”
”Alltså, fattar du hur mycket jag tänker på det?” frågar anorektikern.
”På att du är gränslös?”
”Nej, inte det, jag älskar att vara gränslös”, säger anorektikern. ”Utan på mina texter. Vet du vad mannen som jag sög av dagtid på ett kontor på Östermalm sa?”
”Vänta nu!” Mediekvinnans röst går upp i falsett. ”Vad sa du att du gjorde?!”
”Sög av en …”
”Hysch! Varför gjorde du det?”
”För att det är hett. För att jag är singel för första gången på tjugofyra år. För att jag är adrenalinjunkie. Eller bara allmän junkie. Kicksökare. Eller ett trainwreck. Och vet du vad det allra värsta är?”
”Att du gillar att vara ett trainwreck”, säger mediekvinnan.
”Jo, men det är inte det värsta. Det värsta är att jag träffat någon som jag inte kan bortse från att jag gillar. För att han har ett mörker. För att han är smart. För att han är lång och snygg. För att han är rolig. För att han har integritet. För att det för mig innebär ett motstånd. Men så tänker jag på texterna som går först. Det gör mig lite ledsen, för innebär det då att jag måste leva ensam i resten av mitt liv?”
Mediekvinnan drar en djup suck. ”Du vet att det finns en väldigt enkel lösning på ditt problem, va?”
Anorektikern ger sin väninna en hoppfull blick. ”Gör det?”
”Att bara låta bli att skriva om dem.”
”Va?” utbrister anorektikern. ”Att inte skriva om männen? Det går inte. Texterna kommer alltid först.”
Toaletten blir ledig och just när mediekvinnan ska gå in säger anorektikern: ”Jag har haft sex just inne på den där toan.”
Mediekvinnan släpper handtaget som om hon bränt sig. ”Tack, men det räcker. Man måste inte dela med sig av precis allt. Och vet du, jag tror inte att jag är nödig längre. Gå du. Dessutom börjar det bli sent. Lilleman måste ha middag.”
Anorektikern går in på toaletten och låser dörren. Hon drar ner brallorna. Kollar så att ljuset blir rätt. Fotar. Sedan väljer hon ut en person som hon vet gillar the craziness och trycker på skicka. Hon försöker le brett mot sin spegelbild. Det ser mest ut som en grimas.
