På Fire Island i New York såldes nyligen ett hus där de nya ägarna hittade över två hundra kassetter med DJ-sets från klubbarna på ön.
Jag vet inte riktigt om Fire island ännu ingår i svensk allmänbildning? Det borde det göra. Ända sedan 1920-talet har Fire Island utgjort en frizon för semestrande hbtq-personer på den amerikanska östkusten, givetvis med en egen musikscen som utvecklades i egna riktningar med helt andra klassiker och favoriter än någon annanstans.
Över två hundra tejper ingår i vad som har döpts till The Pine Walk Collection. De sträcker sig från 1981 till 1999 och i skrivande stund håller en arsenal av discoentusiaster på att digitalisera och arkivera dem på streamingtjänsten Mixcloud. Man kan redan ta del av ganska många av dessa dj-sets där. Själv har jag därför knappt lämnat Mixcloud under de gångna helgerna, bara tryckt på paus ibland för att äta och sova.
Samtidigt som man världen över försöker revidera historien med, oftast, goda intentioner men med mer eller mindre lyckade resultat så är det fantastiskt att se hur delar av den sakta men säkert korrigerar sig själv.
Ja, det tar lång tid. I över fem decennier har den moderna musikhistorien formulerats och cementerats av, mestadels, vita heterosexuella manliga kritiker som, well, jag.
Först under det senaste decenniet har det på allvar börjat utkristalliseras nya musikhistorier. Alltså, de har förstås alltid funnits där men marginaliserades av en patriarkal smakkanon som fnös åt gaydisco, hi-energy och kärleken till musikaler och istället bara fortsatte diskutera vilket Big Star-album som egentligen var viktigast.
Detta pågick så länge att ingen annan till slut längre orkade bry sig. Någonstans där och då, dessutom just runt streamingerans födelse, upphörde bara plötsligt Den Gamla Vedertagna Pophistorien. Hundratals nya ersatte den och ingenting dikterade längre att ”Exile on Main Street” eller ”Born to run” skulle vara självskrivna i dem. Snarare tvärtom.
Det fyrtio minuter långa albumet var i sig dessutom inte längre nödvändigtvis det slutgiltiga – ”musikens svar på romanen” – formatet. Ett tre timmar långt dj-set eller en välkurerard spellista kunde äntligen betraktas som precis lika essentiellt.
Jag tror att det är därför de där förr så återkommande och smått auktoritära listorna över pophistoriens hundra bästa album har blivit så sällsynta, nästan utrotade: de spelade ju inte längre någon som helst roll.
Det är en bidragande orsak till att The Pine Walk Collection framstår som en så viktig arkeologisk upptäckt: Dj-spelningar var, med väldigt få undantag, länge något som verkligen bara existerade i ett absolut nu. Få insåg i början av 1980-talet att de någonsin skulle få något värde utanför just den specifika nattens dansgolv. De var inget som man sparade för eftervärlden.
Men när jag sakta lyssnar mig igenom The Pine Walk Collection sitter jag redan efter några få minuter med anteckningsblock - och fingret konstant beredd på Shazam-appen – och gläds åt att musikhistorien nästan bokstavligen skrivs om mitt framför ögonen på mig.
För övrigt bör du inte missa att lyssna själv: https://www.mixcloud.com/pinewalkcollection/
