Optimistiskt återkom jag till två – nu helt utopiska – scenarier:
Det ena var hur tillgången till en enorm bredd av musik - för bara sisådär en hundralapp i månaden – skulle bli en makalös och tidigare aldrig skådad upptäcktsresa. Det här kunde ju förändra allt!
Jag såg framför mig hur alla som skaffade sig ett konto på valfri streamingtjänst förr eller senare skulle råka trilla över, säg, sydafrikansk shangaan-electro eller guadaloupesk gwoka, förälska sig i musiken, och att världen på så vis skulle bli en vackrare och mer inkluderande plats. Det skulle plötsligt göra detsamma hur många miljarder ett multinationellt skivbolag satsade på marknadsföringen av Harry Styles när vi plötsligt har Beverly Glenn-Copelands samlade verk i telefonen.
Jag menar, förhållandevis kostnadsfritt och utan minsta ansträngning kunde plötsligt vem som helst lyssna på Arooj Aftab, Jeanne Lee eller Nala Sinephro!
Tråkiga geografiska och kommersiella muskelbarriärer skulle äntligen rivas och ingen musik kunde längre betraktas som smalare än någon annan.
Det andra var hur jag sannolikt snart skulle lägga lika mycket pengar på olika streamingplattformer som jag tidigare hade gjort på skivor. Jag trodde att det inom kort skulle finnas oberoende streamingsajter för dansk 1970-talsjazz, japansk city pop eller jamaikansk dancehall som jag glatt skulle betala ett antal hundra kronor var till varje månad.
Men aldrig tidigare i modern tid har musiklyssnandet – givetvis som en spegling av 2010-talets politiska utveckling – betett sig så eskalerande inskränkt som de sista tio åren.
Den gränslösa valfriheten skrämde vettet ur folk och effekten blev uppenbarligen den motsatta.
Jag tänker på detta när det i kölvattnet av Neil Youngs och Joni Mitchells beslut att ta bort sin musik från Spotify – som en symbolisk protest mot att dela plattform med högerpopulisten Joe Rogans podcast – verkar ha uppstått en plötslig förvirring bland gemene konsument av musikstreaming.
Hur kan jag lämna min streamingtjänst? Finns det ens någon annan?
Som om det skulle vara… svårt?
”Men alla har ju Spotify!”, svarar man i kör.
Jag valde personligen en annan streamingtjänst från början, av just det skälet. Men då är jag också en jättekonstig andra-generationsflykting med upplevelser i bagaget som inte överensstämmer med genomsnittlig DN-kulturredaktörs. Så pass att jag till exempel fortfarande känner mig djupt alienerad av Lydia Sandgrens omhuldade ”Samlade verk” men så hemma i Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs ”Den sista gåvan”.
Sällan har en utbrett kollektiv rädsla för allt som kan betraktas som det minsta normavvikande synliggjorts så effektivt som när man nu börjar studera det första streaming-decenniet.
När all världens kök äntligen finns inom räckhåll så värnar man genast om sillamackor och mjöd. Låter det bekant?
Eller kanske handlar det bara om ett genuint ointresse för andra röster, framåtrörelse och förändring?
Nu råkar det här exemplet handla om musik men du kan, tydligen med nästan identiskt slutresultat, byta ut musik mot precis vilken konstyttring du vill.
För övrigt är det mest tilltalande med den underskattade streamingtjänsten Tidal hur de nyligen har börjat anlita flera av världens mest läsvärda popteoretiker – med Simon Reynolds i spetsen – för att skriva långa essäer som ackompanjerar intressanta albumreleaser.
