Själv skrev jag it falls apart to let me go. Jag skrev att det är en killer line. Att jag snott det uttrycket från Padraig Rooneys bok om den där byn i Schweiz där Mary Goodwin plus hennes kille Percy Shelley och Lord Byron och hans läkare Polidori bodde den där mytomspunna regniga och stormiga sommaren 1816 då Mary – med stor inspiration av Rousseau – skrev ”Frankenstein” och Polidori skrev ”The Vampire”.
It falls apart to let me go är inte killer linen. It falls apart to let me go kommer från Greg Dullis nya låt. Det Padraig Rooney menar är en killer line är where early love his psyche’s zone unbound. Och det är en diktstrof av Byron.
Jag skrev att Padraig Rooney har ett coolt namn.
Sedan skrev jag minns du när vi stod i det där lilla skrymslet på teatern och jag inte ville låta dig gå och spela skivor. Minns du det jag sa om att författaren Simone Weil? Att när man står inför ett vägskäl och måste ta ett livsviktigt beslut så ska man göra det som känns allra svårast. Och så skickade jag en annan killer line. Every morning I wake up with a renewed commitment to learning to be what I am not. Anne Boyer. Sedan skrev jag hur man skapar en karaktär. Enligt författaren Christopher Isherwood är det som när man blir förälskad. Då man ser hen som genom en stjärnkikare. Och allt glittrar.
Jag gav dig stjärnor som jag hade printat ut från nätet. Minns du? Sedan skrev jag en novell om dig. När jag skickade den till dig skrev jag att om jag fick en sådan novell av någon skulle jag hoppa ut genom fönstret. Av ren glädje. För att jag inte kunde komma på något större än att få en novell där man själv är den stjärnbeströdda karaktären som skapats av en djupt förälskad människa. För att det inte finns mer att uppnå i livet än att bli en älskad karaktär i en novell. Att bli en killer line. Att bli skriven. Att få alla sina brister och fel förvandlade till ett flammande norrsken. För att någon älskar en.
Som jag älskade dig. Som jag ville vara otrogen med dig, men fick inte ens en kyss. Jag lyckades inte ens med en kyss.
För du var en sådan hora. Du tog alltid den lättaste vägen. Den som gör minst ont för stunden.
Minns du tröjan som vi båda använde? För att tyget skulle bli en del av oss och vara hos den andra när kroppen inte kunde vara där. Det snodde jag ur en bok. Do you have enough dreams? skrev jag. Det snodde jag också ur en bok.
Du gav mig till sist en puss. Jag fattade så klart att du bara låtsades gilla mig för att jag skulle ge dig jobb på teatern. Men jag gillade dig.
Trots att du kysstes utan tunga.
Vi skriver.
Vi dejtar inte.
Men jag skrev så mycket bättre än du. Du kunde knappt skriva. Du ville hjälpa mig, skrev du. Med vad visste jag inte. Jag är inte en sådan som behöver hjälp. Jag är en sådan som hjälper andra. Med allt. Pengar. Jobb. Lägenheter. Städning. Kontakter. Förstasidor på olika tidningar. Jag känner alla och kan fixa vad som helst. En gång fixade jag fram en halv miljon på ett dygn. Det enda jag inte kan fixa är ett ragg.
Jag lyckades inte vara otrogen med dig fast jag verkligen försökte.
Vad är det som falls apart to let me go? Vad är det som får mig att vilja kontakta dig varje gång jag mår dåligt? Vad är det i mig som dras till det som får mig att må dåligt? Vad drar mig till alla killer lines? Varför tycker jag bara om det som får mig att må dåligt?
It falls apart to let me go.
Varför inte let you go?
Varför inte I fall apart when I let you go?
I en portuppgång, ingen visste var vi var, ingen saknade oss, jag fick en kram och en kyss utan tunga. För att du var en sådan hora som bara utnyttjade mig.
Jag har kvar vår tröja. Den säger till mig att always risk your skin and never fear losing it. Ali Smith.
Det är en killer line.
