Krönika: Du kanske måste flytta på dig

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Man ser sällan hur man som individ, tjänsteman eller organisation är med och skapar de barriärer som man sägs vilja bryta. Hur man nyttjar de hinder som diskriminerade grupper står inför och hur ens levebröd  och karriärtrappa vilar på bibehållandet av status quo. Bara det faktum att man som normbärare inte ifrågasätter normen är ett sätt att bidra till exkludering. I jämställdhetskampen pratas det bland annat om att män måste flytta på sig och ge plats för kvinnor för att jämställdhet ska vara möjlig. Jag efterlyser samma diskussion när det gäller ökad representation av bland annat utomnordiska personer.

Jag går ofta på konferenser, seminarium, workshopar och möten där frågan i fokus är integration (ett problematiskt ord), inkludering, jämlikhet och mångfald. I regel är jag ensam ickevit. Hur kan man diskutera dessa frågor och inte slås av bristen på representation? Om en kvinna skulle gå på en föreläsning om kvinnokampen och talaren vore man och hela rummet fullt av män, skulle samma knut knytas i magen som det så ofta gjorts i min, som ensam brun i rummet.  

Det jag fascineras mest av är att man diskuterar problematiken utan att ifrågasatta vilka som jobbar med frågan. Om du ägde ett IT-företag och en anställd misslyckades med att programmera ett program i flera år, skulle du då tänka att ”det va då fan ett knepigt program”? En sundare reaktion vore att fundera på om man verkligen anställt rätt person för jobbet! Och när det väl finns representation på din arbetsplats, organisation eller i ditt politiska parti, speglar det då verkligen befolkningen, eller räcker det med en enda för att känna belåtenhet? Tillåts representationen ha inflytande och ses den som en tillgång? 

Jag har också förundrats över hur många mål som formulerats utan målgruppens medverkan. Vare sig det är målen för hur en styrelse ska jobba med mångfald eller hur kommunen ska få ensamstående utomnordiska mödrar att ta sig ur sin socioekonomiska ställning, så saknas oftast målgruppens eget perspektiv i frågan. Det är ett sätt att arbeta och tänka som upprätthåller exkluderande strukturer, och förstärker marginaliseringen.

Jag minns när jag som socialdemokrat tillsammans med utomnordiska partikamrater skrev en mångfaldsplan. Jag tror att den i dag ligger begraven under damm med andra policies som klingar fint. Hade vi inflytande eller handlade det hela om att putsa partiets självbild som antirasistiskt?

Jag har förstått budskapet, ser den röda tråden och den gemensamma nämnaren. Ingen vill egentligen att vi som dagligen upplever diskrimineringen ska vara en del av att skapa förändringen.