Sedan jag blev vuxen dricker jag mig otörstig på läsk när jag vill. Det känns fortfarande som en befrielse. Men viktigare ändå: Jag har sällan tråkigt. Som barn hade jag ofta tråkigt, långvarigt och innerligt tråkigt. Det var inte det att jag inte hade något att göra. Men inget av det som stod mig till buds kändes meningsfullt. Det var lek. Pyssel.
Jag läste i princip varenda bok i barn- och ungdomshyllorna på biblioteket i byn. Jag knöt makramé i församlingshemmet och jag försökte intressera mig för frireligiös scoutverksamhet. Jag spelade piano och jag spelade fotboll, lika dåligt. Jag hade, åtminstone oftast, kompisar. Men inget räckte. Inte förrän jag i gymnasiet fick börja jobba för lokaltidningen började tiden gå snabbare. Det kan man tycka är sorgligt, men det var så det var.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag säger det här, inte för att ömka mig själv eller utmåla en särskilt svår kamp, utan för att det känns som att någon måste göra det. Det man hör om barn, från vuxna, är annars bara hur kul de har det. I första avsnittet av SVT:s talkshow Idévärlden fick sociologen Roland Paulsen presentera sin arbetskritik.
Jag håller med honom om mycket. Arbetstidsförkortning borde inte vara en utopi; det framstår som det enda rimliga. Vi arbetar för mycket, och alltför få tillskansar sig vinsterna. Det Paulsen kallar för "tomt arbete", när man förväntas vara på arbetsplatsen men inte har något att göra där, är inte arbete utan dötid. Ingen vinner på det. Amen.
Men så får Roland Paulsen frågan vad vi skulle göra i stället med all den tid som frigörs om vi inte arbetar. Vi borde vara lite mer som barn, blir hans svar. "Barn kan sysselsätta i vilken miljö som helst. Barn hittar alltid på något att göra. Det är därför de är så besvärliga (…) Jag tror att vi skulle kunna uppfostra varandra på ett annat sätt, och kunna ha kvar lite mer av den kreativiteten."
"Barn" är ett vitt begrepp, från nyfödd till 18 år och myndig. Paulsen specificerar inte, men jag gissar att han i likhet med de flesta barndomsidealister pratar om de yngsta. De har minst egen talan, så det är främst de som får klä skott för vuxnas föreställningar om vad eller hur barn är.
Det är en diskussion till brädden fylld av klyschor. Som att barn skulle vara påhittiga och kreativa. Det finns de som är det. Men det finns också barn som har svårt att få tiden att gå, som blir frustrerade och uttråkade. Och även om jag skulle kalla många typiska barnbeteenden för destruktiva snarare än kreativa (är det en borste till toaletten eller något att smaka på?) så är poängen inte att barn är si snarare än så, utan att det är olika. Barn är inte "barn", barn är människor. De lever i precis samma verklighet som vi andra.
Anna Sparrman är professor vid Linköpings universitets Tema barn och har forskat mycket på barn och sexualitet. Att barn använder sig av sexualitet är något som vuxna kan ha svårt att ta in, konstaterar hon i en text. Det "omkullkastar idén om en oskuldsfull barndom befolkad med oskuldsfulla barn". Här finns en parallell till det motstånd som bröt ut när forskningen en gång i tiden började visa att barn kan vara elaka och grymma, skriver hon vidare.
Idealbarnet varierar med samhälle. I vår tid är barn en projektionsyta för drömmen om något naivt, oförstört, en kreativ urkraft. Barn får föreställa det vi inte själva orkar vara. Att jag upplevde mina särskilda barnsysslor som meningslösa och tråkiga kan säkert ha haft sin grund i att jag snappade upp att det som räknas är lönearbete och inte pyssel. Men varför skulle jag, som barn, ha varit immun mot den insikten? Det borde inte göra mig till ett sämre barn i vuxenvärldens ögon. Det är både orimligt och taskigt att kräva av barn att de ska hantera tillvaron bättre än vad vi vuxna gör.
