Helena Hedlund: Drällandets oslagbara egenvärde

Min bror är på vandring genom Sverige. Från söder till norr. Han startade i Smygehuk i maj och räknar med att vara framme vid Treriksröset i september. I skrivande stund befinner han sig i närheten av Mora, iförd ryggsäck, vandringsstav, helskägg och ett humör som verkar bli bättre och bättre för varje steg han tar. Han får många frågor. Till exempel: Varför? Han svarar: Varför inte? Han har ingen familj och han råkade få ännu ett inrutat kontorsjobb som han inte ville ha. Så han sa upp sin lägenhet, sålde sina möbler, köpte ett tält, hoppade av samhället och började gå. Vi följer honom dagligen via en blogg, vi förundras och avundas hans frihet. Han har inte ett klockslag att passa på sin vandring – tiden är bara hans egen!

”Mamma, i sommar behöver vi väl inte åka någonstans?” Åttaåringens önskan är min egen. Efter några hysteriska veckor innan sommarlovet, med ohälsosamt många tider att passa – avslutningsfikor, inskolningssamtal, föräldramöten, avtackningar – så vill jag bara få vara ifred. Jag vill inte aktiveras ett enda dugg. Nej, låt oss bara drälla omkring här på gården och se vad som händer!