En vän postar en bok till mig från Dublin. Hans granne har kommit över med boken, min vän har sträckläst den och säger att jag måste läsa. ”All Down Darkness Wide” av Sean Hewitt är en kärlekshistoria, en skildring av psykisk ohälsa och hur det känns när hat och skam sätter sig i kroppen. En varm och nära relation blir något annat när partnern går in i en djup depression och försöker ta sitt liv. Det är Sean som försöker finnas till för Elias, står bredvid, försöker rädda hans liv och därmed går miste om sitt eget. I mörkret minns Sean sin egen queera historia, andra män han mött och poesi han hör i sitt huvud. Bokens författare är också poet och stora delar av hans bok utspelar sig i Göteborg med Karin Boyes dikter som fond.
I somras låg jag i sängen hos en annan vän. I hens lägenhet i Göteborg stirrar en bok på mig från nattduksbordet som jag hela sommaren tänkt att jag borde läsa men noga undvikit; det är ”Kroppen håller räkningen” av Bessel Van der Kolk. Han är en av världens främsta traumaexperter vars erfarenhet av traumabehandlingar tar sin början när han som ung möter Vietnamveteraner. I över 30 år har han nu mött traumapatienter, forskat inom området och utvecklat sina behandlingar. Det är många sidor, mycket liten text, och avancerade psykologiska termer och illustrationer över hjärnan. Ändå finns det en relativt enkel sammanfattning: väldigt många går omkring med traumatiserade kroppar, i ett samhälle med överdiagnosticering och övermedicinering av psykofarmaka. Det är kroppar som i många fall skulle må bra av att avstå substanser som stänger av känslor. Istället behöver hela kroppen bearbeta traumat, främst med terapi men också med rörelse. Teater är till exempel ett bra sätt.
Den här hösten regisserar jag en pjäs om män från tre olika generationer som alla dött i gängrelaterade aktiviteter i stadsdelen Gottsunda. De är döda, men har fastnat på en plats som vi kallar Sehol. De kommer inte vidare; en har tappat talet, en annan minnet, kropparna rör sig hårt och trögt. För mig handlar pjäsen om traumatiserade män. Till min hjälp har jag en koreograf som också är musikterapeut, hon lär oss att en människa endast kan läka om kroppen och huvudet kommunicerar.
På radion hör jag Katrine Marcals sommarprat, som egentligen är en lysande föreläsning om män och manlighet. Hon pratar om att hon ser döda män på tunnelbanestationen i London. Levande män som är döda inuti. Män lär sig att inte prata om känslor, och så småningom förvandlas det också till ovilja att bearbeta känslor – de är oförmögna att bearbeta sina trauman. Deras ilska vänds utåt och orsakar enorma skador på både deras närstående och samhället. Män står för våld, mord, våldtäkt, övergrepp och annat som orsakar sår. Jag tänker på det när jag ser tabellen över hur män respektive kvinnor röstade i valet. Det är alltså döda män som har bestämt min närmaste framtid.
För övrigt längtar jag efter att dansa.
