Krönika. Ida Kjellin.

2017-12-08 18:12

Döda kvinnokroppar som konstverk

Min förra krönika handlade om hur många våldtäkter som förekommer i filmmanus, och hur dåligt skrivna dessa är. Jag fick en enorm respons, och många påpekade dessutom hur trötta de var på att se döda kvinnokroppar på film och tv.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Någon som orkar räkna efter hur många thrillers som börjar med upptäckten av en vacker, ung, död, naken kvinna? Det är som att ”Twin Peaks” startade en trend som aldrig tar slut. Skillnaden är att i den serien intresserade man sig för vem Laura Palmer egentligen var medan hon levde. I andra tv-serier är det mer regel än undantag att ingen egentligen bryr sig om offret, vem hon var som individ. Istället används de döda kvinnokropparna till att bygga mördarens karaktär, de fungerar som passande bakgrund till hur polisernas/FBI-agenternas relation utvecklas, eller som motivation till hjältens drivkraft som hämnare.

Då de vanligaste offren i lite mer hårdkokta polisdeckare är skjutna män, är det oftast kvinnor som får sätta livet till i psykologiska thrillers. Framför allt om det handlar om seriemördare. Våldet är här så gott som alltid av sexuell karaktär. Offren hittas oftast nakna och – något som stör mig enormt – gärna arrangerade som ett slags konstverk.

Att kvinnor länge ansetts som vackrast i döden är inget nytt, konsthistorien kryllar av exempel. Poeten Edgar Allan Poe menade att ”The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world”.

Att en död kvinna kan vara ett vackert, till och med sexigt objekt är numera så accepterat att det blivit snudd på folkligt. I ett avsnitt av ”America’s Next Top Model” med namnet ”Beautiful corpses” var utmaningen att posera som död. Bilder på de unga, vackra kvinnorna som fotograferades som knivhuggna, dränkta, skjutna, strypta och halshuggna berömdes med utrop som ”Fantastiskt!”, ”Otroligt vackert!” och ”Death becomes you, young lady!” – ”Döden klär dig, unga dam!”

Från tramsigt realityprogram till belönat tv-drama. Låt mig beskriva en scen i tv-serien ”Hannibal”. I gyllene motljus, ute på en äng, hänger en död, vit, naken, smal, vacker kvinna på rygg över hjorthorn. Några korpar hackar på henne. Man ser inte hennes ansikte. Vi går över till ”True Detective”. Ny död, vit, naken, smal, vacker kvinna. Nu bunden på knä mot ett träd. Återigen ser vi inte hennes ansikte. På huvudet har hon en krona av just hjorthorn. (Det här med hjorthornens placering i flera serier ledde förövrigt till artiklar som beskrev det som ”Antlers Are TV’s Hottest Instrument of Death!”)

Fler exempel på döda kvinnokroppar som konstverk: i ”The Cell” gör mördaren dockor av kvinnor – han dränker dem och bleker dem därefter vita. I ”När lammen tystnar” flår mördaren kvinnor och syr kläder av deras hud. I vår egen ”Bron” klyvs två kvinnor på mitten och pusslas ihop till en. I ”Dexter” tömmer mördaren kvinnor på blod, målar naglarna i olika färger samt styckar dem och slår in kroppsdelarna i små paket.

Det här med att visa bara kroppsdelar av kvinnor, utan att visa hur hon ser ut, är ökänt för att avhumanisera en kvinna: hon är inte längre en individ med ansikte utan blir reducerad till dissekerat objekt. Ibland bokstavligen: hur många filmobduktioner måste vi genomlida där den nakna, döda kvinnan sprättas upp – en skändning av kroppen en andra gång?

Att visa upp fotografier på offers kroppsdelar är tyvärr ett genomgående grepp i David Finchers nya thrillerserie ”Mindhunter” – en tv-serie jag annars tyckte var extremt välgjord och spännande – om hur FBI-agenter på 70-talet lade grunden till det vi kallar profilering, av seriemördare. Men kunde inte denna historia berättas utan gottandet i vidriga detaljer i mord på kvinnor? Är vi så avtrubbade så vi som tittar på ”Mindhunter” måste se ett foto av en anonym kvinnotorso med avskurna bröst för att känna avsky mot en mördare? Av ett avhugget kvinnoben med högklackad sko kvar? Bilder av en våldtagen tolvåring med krossat huvud?

Jag poängterar: det handlar inte om censur. Det handlar om att göra bättre berättelser. Och till den som tycker att det inte blir spännande om man inte visar exakt allt skulle jag vilja avsluta med ett citat av Alfred Hitchcock (som man ändå får säga visste vad han gjorde): ”Jag tror på att placera det fasansfulla i huvudet på publiken och inte nödvändigtvis på filmduken.” 

Plus & minus

Plus: Jag säger det rätt ut: ”Sveriges fetaste hundar” (SVT) är bästa realityn just nu! Lärorikt, roligt och gulligt. Team amerikanska bulldoggen Isabelle!

Minus: Trenden med extremt grovt våld. ”Punisher” på Netflix ska vara bra, men tyvärr, jag mår illa av alla ben som knäcks och skallar som krossas.

Ida Kjellin
Ida Kjellin 

Tv-krönikör i Dagens ETC. Carpar fler tv-serier än diem, enligt egen utsago.

Till vardags manusförfattare som framför allt skriver för barn och ungdom. Twittrar som @idakjellin.