Jag talar förstås om förlossningsvården. Nu finns det löften om mer resurser och en barnmorska per födande kvinna, i alla fall i Stockholm. Oppositionen tror inte att det går att genomföra med de extra resurser sjukhusen får, och även om det går så är det en liten löjlig fjärt i en storm.

Förlossningsvården har varit i kris under alla de 22 år som jag varit mamma.  Då ville de skicka hem mig, fyra timmar innan mitt barn föddes, i princip utan hjälp av barnmorskor, de sprang som tättingar mellan andra födande kvinnors rum. När jag gick ut i badrummet låg där en blodig slemhög – spår av hon före mig som ingen hunnit städa bort.

Tjugo år senare vill de inte låta mig komma in, 45 minuter innan mitt yngsta barn föds. Jag kommer ändå och hon föds med akut vård­behov – troligen hade hon dött hemma på vårt köksgolv.

Det är inget särskilt med mina erfarenheter. Det är helt vanliga.

Människor har blivit produkter med ­prislappar på, det är hela grundidén med den new public management som dominerat svensk välfärd ungefär lika länge som jag har haft barn. Man leker affär med våra liv. Men trots allt brukar vården funka när det verkligen gäller. Svårt sjuka anhöriga eller som råkat ut för allvarliga olyckor, vi är många som sett det haltande systemet fungera som ett väloljat maskineri när det är kris.

Så varför denna fullständiga brist på ­engagemang i den absolut mest kritiska livsfas som finns? En fas då både barnen och de födande varje gång riskerar liv, barnen sätter sin framtida friska kropp och hjärna på spel när de tränger sig ut ur den där omöjligt trånga födelsekanalen.

Jag kan inte förstå hur man kan förneka så hårt att varje människas ursprung – också du, ditt new public management-älskande monster till välfärdsslaktare – finns i en kvinnas livmoder. Att inte exakt alla reser sig i kollektiv avsky mot ett samhälle som låtit det ögonblicket, som de alla delar, bli så farligt.

Den enorma paradoxen i att vi fortfarande lever i ett samhälle som sätter mamman på piedestal, som är besatt av den ulliga gulliga och har en sorts helt sekulär moderskult, som den franska filosofen och författaren Julia Kristeva skriver i essän ”Motherhood today”: ”Moderskapet är idag genomsyrat av det som kvarstår av den religiösa känslan”.

Samtidigt läggs förbluffande lite resurser på att göra förlossningar bättre, mindre farliga, mindre traumatiserande – tvärtom: de har blivit farligare, mer traumatiserande med åren.

Som Caroline Criado Perez skriver om i ”Osynliga kvinnor – hur brist på data bygger en värld för män” läggs nästan inga forskningspengar på frågan. Det anses inte tillräckligt angeläget. Precis som att nästan all forskning bedrivits med mannens kropp som utgångspunkt och man fortfarande vet skrämmande lite om hur kvinnokroppar fungerar rent medicinskt.

Det driver mig till vansinne. Att inte alla, också män, krävt en förändring för åratal sen, det ligger ju i exakt alla människors intresse? Kvinnohatet är förvirrande. Bristerna som vuxit fram under åratal i förlossningsvården är en gigantisk blind fläck. Hur har den kunnat bli så stor?

Jag hittar en ledtråd i författaren Deborah Levys tredelade självbiografi ”Kolossal frihet”, som just kommit ut på svenska. Hon skriver om chocken i krocken mellan verklighet och drömbild när hon själv blir mamma.

”Modern var Kvinnan som hela världen hade fantiserat ihjäl. Modern, som hon såg ut och politiserades av samhällssystemet, var en illusion. Världen älskade illusionen mer än den älskade modern.”

Drömbilder av kvinnor har alltid varit ett av patriarkatets främsta vapen. Det ser ut som beundran, men är ett sätt att krossa oss.

Drömmen om den goda modern är en av svåraste att frigöra sig själv och samhället ifrån eftersom drömmen bor i oss alla, en dröm om evig omsorg.

Men när drömmen gör blicken så disig att alla de verkliga kvinnor som verkliga föder barnen blir osynliga?

Vi älskar ”mammor” men inte mammor.

Så – moderskapet har blivit ett monster byggt av män, byggt av deras fantasier. Ett sådant moderskap vill man ju både dyrka och krossa, och det hänger egentligen inte ihop med de verkliga kvinnor som finns i världen, som föder barn, som behöver vård. De har bara fått oss att tro det, för att vi ska godta, tiga och lida, rädda att förstöra illusionen om den goda modern.