Nu är i och för sig våra svar kanske lite förvirrande. Det är nog inte så många som svarar att de vill komma in i USA för att gå på en mässa med reservoarpennor. Vi reder ut vad det är vi menar och släpps igenom. Hämtar ut vårt bagage, hämtar hyrbilen, brummar iväg i lagom fart. Snipp snapp snut.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Innan vi åkte hade både vi och vänner funderat på hur man skulle förhålla sig till de eventuella hårdare kontroller som det hade flaggats för. Ta bort alla sociala medier-appar ur mobilen? Fast de kunde ju fortfarande be om ens lösenord. Jag hade varnat P att om de bad om mina inloggningsuppgifter skulle jag säga nej och eventuellt bli hemskickad. (Att hänvisa till att man är journalist skulle nog bara göra saker värre. Trump är inget fan.) Någon tyckte att jag skulle börja mässa om alla mina konton för olika fåniga poddar jag har, tills personalen tröttnade och släppte igenom den störiga blåsta bruttan från Schweiz.
Och innan det var det svårt att bestämma om vi över huvud taget skulle åka. Jag har som generell princip att inte semestra i diktaturer och länder där befolkningen behandlas illa av sin regering, och även om Trump inte är riktigt där än så var det faktiskt inte helt givet att jag ville ge honom mina pengar och mitt implicita godkännande.
Jag vet att vi som två vita svenskar i 30-årsåldern inte är de första spm plockas för slumpkontroller. Men hela grejen med godtycklighet är att den är godtycklig.
Och framför allt är det inte mig det är synd om. Visst, i teorin kan jag plockas in och bli förhörd om varför jag delar memes om hur mycket Trump hatar kvinnor eller artiklar om att det är bra med socialiserad sjukvård. Och det vore ju trist. Men just nu vore resultatet antingen att jag blev sur och slösade allas tid, eller att jag inte fick gå på mässa i Atlanta och titta på rymdskepp i Florida. Det är långt ifrån ett öde värre än döden. Ja, det hade varit stressigt och ja, det var lite nervigt att stå där i kön och inte veta hur det skulle gå, men jag hade typ fått köpa en snordyr hemresa och dussinet timmar senare lägga mig i min egen säng.
Jag är inte emot kontrollerna eller godtyckligheten för att de är lite störiga i min vardag. Jag är emot dem för att de är fel. De är en del av ett system där man har bestämt vilka människor som är bra och vilka som är onda, där man separerar folk, i princip, i de som är vita och de som är mörkare än ljust ljust beige och försöker stänga ute folk på helt barocka premisser som går emot det mesta vi faktiskt vet om både terrorism och säkerhet.
De är en del av ett system där man försöker hindra människor att fly från krig och otrygghet, men där man också försöker stänga ute folk som redan har rätt att vistas i landet för att man… alltså, jag vet inte ens. För att en hoper blekansikten fått en loppa i hjärnan och ballat ur.
Vi bestämde oss för att åka. Vi kom in i landet med minimalt krångel. Jag är fortfarande inte säker på om det var rätt beslut.
Men jag vet att min vän som möter mig här om en vecka reser med en helt annan klump i magen än jag gjorde. Hennes passbild, hennes namn, gör att den där ”slumpen” plötsligt ser helt annorlunda ut.
Det har alltid varit så, men nu har det blivit än mer explicit, och det är nästan som att de är stolta över det. Och det är fucked up, som de säger over here.
