Det hela är bitterljuvt. Biografin liksom doppas i hans konst. Van Goghs misär i kombination med några av de vackraste målningar världen skådat skapar rum att vandra i där man känner igen sig som människa. Det är i det glappet vi lever, än idag. Livet är stunden där smärtan och skönheten möts. Förnimmelsen av Van Goghs konst i kombination med hans liv är en loopande tanke som jag haft ända sedan jag var barn och de lockande solrosorna berörde även mig och min mamma berättade hela hans historia, med öra och allt. Hans otillfredsställande liv blev en del av hans konst. Det var som om oljorna slöt sig om hans våndor och förökade sig. Sände ut melankolin i penseldrag och färger. Brustna drömmar som rymdes i den blå skymningshimlen ovanför Arles kullar och stjärnorna som ser ut att ha glorior. Det var ett helt nytt sätt att måla på, naivistiskt och samtidigt ultrakänsligt, med en grovhet som visar på ursinne, ännu en känsla, och samtidigt ett behärskat uttryck, en tillbakahållen sorg, allt förenat med en hundraprocentig känsla för klassisk komposition. Det om något är väl romantik? Det magiska med världen?
Ska han, han, verkligen få mer skit? Är det någon som förtjänar att bara lugnt ta emot inandningar av beundran på världens museer är det ju han. Jag tänker att det är just därför solrosorna dränktes med tomatsoppa. Tryck där det gör ont, säger klimataktivisterna. Det är ett sätt att sluta bli gullad med, ett sätt att tvinga oss att diskutera sakfrågan.
Soppa och potatismos på kanoniserad konst är en ny, framtvingad, form av kommunikation i en värld där information om till exempel hur isar smälter och jorden torkar finns för varenda kotte att läsa, men på ett mystiskt sätt ändå inte verkar betyda någonting. Det märktes inte minst nyligen i den svenska valrörelsen då partierna inte överhuvudtaget använde sig av miljön som valfråga.
Allt medan kapitalet gör sitt för att urholka klimatrörelsen med sin take: att konsumera sig ur apokalypsen. Textilindustrin och bilindustrin och flyget är ju numera ”klimatsmarta” och gröna mil och fan och hans moster. Men det är ju lögn. Det är lögn. Det går inte att fortsätta på samma sätt som innan, ”återbruk” eller inte. Jorden är i fara. Människorna är i fara. Delar av länder ligger under vatten. Det blåser upp en orkan. Familjer drivs ur sina hem. Det räcker inte att krishantera med lite grönt snack.
I DN (27/10) läste jag om en ny FN-rapport som visar att vi med nuvarande politik går mot en global uppvärmning som kan närma sig tre grader vid slutet av seklet. Mildare alternativ för framtiden existerar, men få makthavare tycks på allvar vara intresserade av dem, skriver Kristina Lindquist. Ingenting ändras trots att fakta finns att tillgå på ett lättillgängligt sätt. Hur kan det vara så trots att vi vet vad som tronar i framtiden?
Jag tror det är på grund av att man inte kan föreställa sig den smärta det innebär för människan och jorden. Men det måste likväl kommuniceras. Enter: Tomat på Van Goghs solrosor.
Att förstöra konst är att trycka på en öm punkt, där det känns, även för de som stödjer klimataktivism, i alla fall på pappret. De som poserat med att det är fruktansvärt med klimatet, kanske varit med i någon demonstration, de som sen gör ytterligare en resa, kör bil, äter kött och handlar skit.
Jag säger inte att det är rätt att vandalisera kanoniserad konst. Det är ett brott. Det borde straffas. Jag säger bara att jag förstår varför. Att angreppet på det vackraste vi har är en spegling av oss själva. Jag vet ju såklart inte varför aktivisterna går på konsten. Men kanske för att det är den perfekta metaforen. Undertexten lyder att det vi gör mot jorden, det gör klimataktivisterna mot Van Goghs solrosor. Så ont gör det. Som tur är stannar konstaktionerna just vid en metafor. Jag önskar man kunde säga samma sak om oljeindustrin.
