Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Det vi gör mot jorden gör klimataktivisterna mot solrosorna

Tomatsoppa på Van Gogh gör ont. Jag menar Van Gogh? Har inte han haft det tillräckligt jobbigt? Dålig vibe hela livet. När man är tvungen att av ­emotionella skäl skära av sig örat mår man dåligt på ett sätt bara flickor med självskadebeteende kan förstå vidden av. Han dog utfattig. Han fick aldrig ett erkännande under sin livstid.

Det hela är bitterljuvt. Biografin liksom doppas i hans konst. Van Goghs misär i ­kombination med några av de vackraste målningar världen skådat skapar rum att vandra i där man känner igen sig som män­niska. Det är i det glappet vi lever, än idag. Livet är stunden där smärtan och skönheten möts. Förnimmelsen av Van Goghs konst i kombination med hans liv är en loopande tanke som jag haft ända sedan jag var barn och de lockande solrosorna berörde även mig och min mamma berättade hela hans historia, med öra och allt. Hans otillfredsställande liv blev en del av hans konst. Det var som om oljorna slöt sig om hans våndor och förökade sig. Sände ut melankolin i penseldrag och färger. Brustna drömmar som rymdes i den blå skymningshimlen ovanför Arles kullar och stjärnorna som ser ut att ha glorior. Det var ett helt nytt sätt att måla på, naivistiskt och samtidigt ultrakänsligt, med en grovhet som visar på ursinne, ännu en känsla, och samtidigt ett behärskat uttryck, en tillbakahållen sorg, allt förenat med en hundra­procentig känsla för klassisk ­komposition. Det om något är väl romantik? Det magiska med världen?