Jag skulle kunna skriva om min mellanson som är 10 år och har ett klistermärke med Palestinas flagga på sin vinterjacka. Jag skulle kunna skriva om hur han i helgen berättade för mig att några äldre killar kommit fram till honom i skolan och försökt riva av märket. ”Vad är det här för smuts” hade de sagt till honom. Min son hade pratat med deras lärare, ”för de borde ju inte ge sig på minderåriga, mamma”. Men antalet barn som den israeliska ockupationsmakten har dödat är ofattbart.  

I dagarna är det 30 år sedan folkmordet i Rwanda. Det lär oss något om Palestina.

På Kigali Genocide Memorial finns en tidslinje som berättar om landets historia: före kolonialismen, under kolonialmakternas välde, självständighetstiden fram till folkmordet och så tre månader av folkmord.

Det sista som står på tidslinjen är – Rwanda was dead.

Det har gått 30 år sedan Rwandas död.

Det finns ett barnrum. Men till skillnad från andra museers barnrum är det inte ett rum för barn utan om barn. På stora fotografier får vi se dödade barn så som de såg ut när de fortfarande levde.  

David Mugiraneza

Ålder: 10.

Favoritsport: Fotboll.

Gillar: Få människor att skratta.

Dröm: Att bli doktor.

Sista ord: ”UNAMIR will come for us.” (”FN kommer att hjälpa oss.”)

Dödsorsak: Tortyr.

Det var viktigt att döda barn under folkmordet. Många vittnen har berättat om hur mördarna skrek ”Vi ska inte upprepa misstaget från 1959”. De barn som då överlevde massakrer flydde till angränsande länder och formade motståndsrörelsen RPF, Rwandas patriotiska front. Barn bär på minnen, barn växer upp och blir fullvuxna, barn är fröet till framtiden. Mördar du barnen undanröjer du framtidens fiende.

Antalet barn som den israeliska ockupationsmakten har dödat är omöjligt att förstå. När jag skriver detta är siffran 14 000, ungefär 75 barn varje dygn. När denna krönika publiceras kommer det vara ytterligare 500 döda barn, och så fortsätter det.  

I Tel Aviv demonstrerade över 100 000 människor i protest mot den sittande regeringen och deras oförmåga att få hem gisslan. Det är inte nödvändigtvis en protest mot kriget och ockupationen – men en protest mot hur kriget förs. Efter den dödliga attacken mot World Central Kitchen där sju hjälparbetare avrättades höjer allt fler västländer tonläget mot Israel. Samtidigt förbereder Malmö och Sveriges television för det de kallar en stor fest – Eurovision Song Contest – där Israel ska få framföra en propagandalåt. Ordna fest under pågående folkmord borde inte ingå i public service uppdrag.  

För övrigt… rekommenderar jag att kolla Alfredo Jaars foton om och från folkmordet i Rwanda.