Ett av mina största politiska ögonblick var när jag satt högst upp på läktaren i Folkets hus på Norra Bantorget i Stockholm 1993 och såg Gudrun Schyman väljas som första kvinna till partiledare för Vänsterpartiet. Varenda hårstrå på kroppen reste sig och jag klappade så hårt att händerna blev varma och ömma. Efteråt har jag förstått att det inte var utan strid som Schyman tog sig dit. Och så har det alltid varit när makten hotas av andra än vita män.
När jag valdes till riksdagen såg jag det som en seger. Vägen till riksdagen var nämligen inte självklar. Jag fungerade utmärkt som ett alibi, på en icke valbar plats, men när jag krävde den enda valbara platsen möttes jag av hårt motstånd i partiet.
I våras när pandemin bröt ut öppnade Kungliga biblioteket upp sina tidningsarkiv och där hittade jag en intervju i Göteborgs Posten med 23-åriga Rossana. Det var inför valet 1998 då Vänsterpartiet såg ut att göra sitt bästa val någonsin och mitt distrikt hade goda chanser att knipa två mandat istället för ett. Jag hade kandiderat till riksdagen även valet 1994, men då på en andra och icke-valbar plats. Nu när vi hade chansen till två valde dock distriktet att sätta två vita män i topp och mig på en tredje och icke-valbar plats. Det var då jag insåg att jag användes som en skyltdocka för att partiet skulle se bra ut. De kunde säga att de hade en ung invandrartjej på topp, men utan att jag skulle hota ta de verkliga maktpositionerna.
I artikeln påtalar jag vikten av representation i samhällets alla delar, inte bara som städare, och att svenskar med invandrarbakgrund fortfarande är fjärran från den politiska makten. Jag säger vidare: Detta är rättigheter som invandrarna inte kommer att få för att någon ger den till oss. Det handlar om en kamp och den kommer jag inte stå bredvid och bara titta på.
Att kunna spegla sig i andra spelar roll för vilka möjligheter vi ser för vår egen framtid. Dessvärre tycker jag mig, lite för ofta, se hur det finns de inom vänstern som nojar över det intersektionella perspektivet eller den så kallade identitetspolitiken och som hävdar att det perspektivet skymmer sikten för den viktigare klasskampen eller till och med att det skulle vara ”livsfarligt”.
Det är lätt att avfärda personer som lyfter dessa frågor med att det där är bara identitetspolitik. Begreppet används som ett skällsord. Ofta yttras det av vita människor som känner sig hotade på sina maktpositioner. De skulle aldrig våga säga att antirasismen har gått för långt, men det går att säga att identitetspolitiken gått för långt.
Än idag är vi inte en fullgod demokrati. Fortfarande är makten främst tillägnad vita män. Därför har det enorm betydelse att Nooshi Dadgostar med sin bakgrund och som icke-vit har blivit partiledare för Vänsterpartiet. Och att Kamala Harris är den första kvinnan att bli vice president i USA. Även om de står långt ifrån varandra politisk tar de med sig erfarenheter och perspektiv som alltför ofta saknas i politiken, men också i andra delar av bärande delar av samhället. Det är erfarenheter som inte går att läsa sig till eller räcker att solidarisera sig med. Vi måste också få ta plats. De kommer spela roll för yngre generationer som kan spegla sig i dem och känna att samhället också tillhör dem.
När jag valdes in i riksdagen såg jag det som en seger. Inte för att jag ansåg mig representera alla invandrade eller ens alla chilenare, utan för att jag slagit upp en dörr eller krossat glastak om en så vill. Och det blev viktigt för mig att i det uppdraget inte vara den som tog ansvar för ”invandrarfrågorna” som integration eller flyktingpolitik, utan jag ville ansvara för de frågor som också berör oss såsom utbildning, arbete, kultur, socialförsäkringar etc. Det var på det sättet jag ville visa att vi är en del av det här samhället och att våra röster måste få höras.
