Karin Poppius: Det som nästan inte får finnas

På tåget hem efter en helg i Göteborg säger jag till en medpassagerare att vi måste vara just i den mittersta vagnen eftersom vi ska av i en liten håla med kort plattform. Lite ursäktande. Tåget måste stanna på små orter för att släppa av en eller två passagerare och dessa passagerare måste vara besvärliga och hävda platser i särskilda vagnar för annars kan det hända att de kliver rakt ut i terrängen. 

Kan vi inte bara flytta till stan som alla andra? Går det ens att leva på platser som Nykroppa, Bredsjö och Ställdalen? Det är inte medpassagerarna i den mittersta vagnen på tåget, de som säkert kliver av i Karlstad, som ställer mig den frågan. Det är jag själv. Om och om igen. När ännu en vän flyttar eller ännu en del av skogen avverkas och körs härifrån, när ännu en förskoleavdelning måste läggas ned eller ännu en tillfällig anställning upphör. Det finns ju inga jobb här. Och det handlar om betydligt mycket mer än mig. Om mycket mer än att jag inte riktigt vet om det finns någon vits med att satsa på en ordentlig examen eftersom att jag då kommer att få pendla långt eller flytta för att få jobba med det jag satsat på. Eller att jag ibland är arbetslös i långa perioder. Och det handlar om mer än att jag inte vet om det är värt att byta tak på huset för jag kommer aldrig att få igen pengarna. Hade det bara handlat om mig hade det varit hanterbart. Jag kan hanka mig fram med hjälp av mina låga boendekostnader, ta de tillfälliga anställningarna som dyker upp, sänka värmen någon grad och äta dumpsterdivad mat. Jag kan ha ett gott liv här och jag är beredd att offra för att få leva i kommunen med över 400 sjöar. Men inte till vilket pris som helst. Inte ensam. För att leva här är ju också att dela trakterna med människor som lever här. Och det är det som är kruxet för de lever ju mer eller mindre med samma utmaningar som jag. Har de tillräckligt nära till sitt jobb? Har partnern ett jobb? Går ens verksamhet runt? Finns det någon busslinje som passar ens pendlingsbehov? Och är det verkligen rimligt att först åka i en riktning för att lämna barnen på förskolan och sedan åka i en annan riktning för att jobba? Nja... I Göteborg träffar jag en av alla vänner som svarat nej på dessa frågor och flyttat dit jobben finns. Och hennes tillvaro i stan medför en massa möjligheter vi glesbygdsbor bara kan drömma om. Att gå på feministisk barnprylsmarknad, att bygga ljudinstallationer med sitt eget och massor av andra barn på Universeum, att äta kimchi-nudlar på en koreansk restaurang, att ta en öl till nudlarna och ändå kunna ta sig hem, att kunna cykla till yoga-klassen, gymmet eller badhuset.