Helena Hedlund: Det som ännu inte finns

Som i Kalle Ankas husvagnssemester vecklas idyllkulissen ihop och kvar ligger ett motbjudande industriområde.

Jag drar på mig löparskorna och springer rakt ut i paradiset. Vitsipporna kittlar mina fotleder, krikonträden står i blom och världen är så vacker att jag vill skrika ett vårskrik som ekar över de böljande ljusgröna sädesfälten. Jag viker av in i skogen. Den stilla tjärnen med sitt ensamma svanpar ligger svart och blank. Bävrarna har fällt ännu ett träd och på sankmarken intill spatserar fem stolta tranor. De blir rädda och lyfter – med starka vingslag passerar de strax över mitt huvud. Jag duckar och springer vidare. En prålig fasantupp gnisslar generad när jag passerar och tallbacken är full av hetsiga nötskrikor. Bakom kröken skuttar det ut fyra rådjur, och uppe på krönet mötte jag en imponerande älgtjur en kväll. Att springa här är som att ge sig ut på en viltsafari. Bara jag, djuren och skogen. Tystnaden. Jag mår bra här. Jag sänker axlarna och andas. Tankarna befrias och lämnar stressens återvändsgränd, krönikor formuleras, idéer föds och naturlyriken pockar på min uppmärksamhet. Och jag är lycklig, tänker jag. Lycklig och förundrad över att vi råkade bosätta oss mitt i paradiset!