”De har alla samma mål – att bli den bästa tänkbara pappan! Att våga vara sårbar och mjuk, utan att förneka sin starka manlighet.”

Retstickan i mig väcktes till liv och jag kände sekun­därskammen skölja över mig vid blotta tanken på att få se de här tre vita medelklasskillarna gosa med varandra. Jag minns nämligen deras Youtube-klipp som blev viralt hösten 2020, där de gör reklam för ett ”Papparetreat”. De håller varandra om axlarna, ser liksom påklistrat ödmjuka ut och säger med tillgjort mjuka röster att de vill skapa ”en jättevacker helg för pappor, ha en eld, dansa, dricka kakao, yeah!”

Först tänker jag att SVT visar brist på fingertoppskänsla när de, i en värld som brinner, där iranska skolflickor tvingas göra revolution och högerfascismen äter sig allt djupare in i demokratin, väljer att göra ännu ett program om mansrollen i förändring. Men sedan minns jag ett seminarium som jag var på under årets bokmässa. Det hade titeln ”Livsstilskonservatism för män” och där skulle några män och en kvinna diskutera vad den attraktiva mansrollen är idag och om det finns det några livstilskonservativa män som är den manliga motsvarigheten till den så omdebatterade ”huskvinnan”.

Det var ett mycket roande scensamtal där charmiga Andrev Walden lockade till skratt med sin uppriktiga beklagan över sin roll som husman (hans fru gör karriär och han gör därför allt hushållsarbete enligt egen utsago), Jens Liljestrand flexade sina biceps och berättade om hur jämställd han var, och Anna Björklund menade att hemmafruar faktiskt har makt genom att de får bestämma vilken mat som ska ätas – eftersom det är de som lagar den. Men det var en person på scenen som stack ut med sitt allvar; författaren och trebarnspappan Gunnar Ardelius. Han beskrev hur han vaknar varje morgon och automatiskt först tänker på sig själv, vad han vill och behöver göra. Men sedan kommer han snabbt på att han faktiskt har tre barn och fru och därför måste ändra sina prioriteringar utifrån dem, att han kommer att tvingas ge upp sina själviska begär till förmån för deras behov.

Det var berörande och modigt att han vågade dela med sig av den känslan. Och jag tror inte han är ensam om att känna så, även kvinnor och mammor känner så ibland – även om vi är uppfostrade till att ständigt känna in och ta hänsyn till vad andra människor behöver.

Det slår mig att det kanske är det som är det mest intressanta med diskussionen om den moderna mans- och papparollen; det som handlar om att ge upp det manliga egot och tämja sin narcissism.

För det är väl den största kritiken kvinnor har mot män, att de är för egoistiska? Såklart finns det undantag, och självklart finns det egoistiska kvinnor, men kanske är det ändå kampen om att bibehålla sitt ego intakt som är själva kärnan i den moderna mannens utmaningar. Om man kramar sina killkompisar eller undviker fysisk beröring med andra män, pratar med mjuk röst eller basstämma, spelar fotboll eller håller på med acroyoga, har manbun eller snaggat spelar faktiskt mindre roll. 

Istället tror jag att en man som, likt Gunnar Ardelius, varje morgon påminner sig själv om att han inte är världens mittpunkt och att andras behov är minst lika viktiga som hans egna, automatiskt blir en bättre pappa och partner.  

Så enkelt, så svårt.

För övrigt tycker jag att alla borde lyssna på Youssou N’Dour, hans röst värmer i mörkret.