Krönika. Andres Lokko.

2021-03-17 19:00
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Det här är popmusikens innersta vänsterväsen

När artister – och i synnerhet band – hävdar att de inte vill ta politisk ställning så är det, så gott som undantagslöst, eftersom deras politiska åsikter är fel.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det omåttligt populära engelska popbandet Mumford & Sons, kända för sin karakteristiskt smygkristna och illa klädda banjorock, bjöd för några år sedan in incel-gurun Jordan Peterson till en albuminspelning och poserade på foton med honom. Vad han faktiskt bidrog med till själva skivinspelningen har förblivit högst oklart.

Men om jag har förstått det rätt så skulle Peterson utgöra någon slags uppdatering av Maharisihi Mahesh Yogi, den indiske andliga vägledaren The Beatles anlitade som moderiktig accessoar. Utfallet var dock inte fullt lika positivt.

Mumford & Sons drogs redan med ett klassproblem eftersom de i begynnelsen av sin karriär valde att ge intervjuer i en av bandmedlemmarnas lyxlägenhet som hans föräldrar hade köpt till honom i Londons South Kensington.

Det är något av det finaste och viktigaste med pop – och popjournalistik – att detta helt enkelt inte är okej. Reglerna är nu inte kristallklara. I undantagsfall måste popmusiken ha förståelse för artisters överklassbakgrund: Kate Bush är ett klassiskt exempel där hennes musik – och färdigheter i mim – faktiskt krävde en sådan.

När artister – och i synnerhet band – hävdar att de inte vill ta politisk ställning så är det, så gott som undantagslöst, eftersom deras politiska åsikter är fel.

Notera gärna att jag inte har några citationstecken kring ordet fel. Detta beror på att popmusiken, som kanske enda konstyttring, aldrig undslipper sin egen solidariska ryggrad.

Det finns ett lagstadgat fundament som säger att pop – eller vad du nu vill ge modern musik för paraplynamn – är en konstform som måste slå underifrån: den är en progressiv samlingsplats för de utstötta, de annorlunda och de under­representerade.

Att banjospelaren Winston Marshall i Mumford & Sons i sina sociala medier nyligen hyllade boken ”Unmasked: Inside Antifa’s Radical Plan to Destroy Democracy” av den högerextremistiske agitatorn Andy Ngos är inte ett exempel på något av det.

Det finns enklaver i rocken där man kan bete sig hur misogynt, omodernt och till och med smygfascistiskt man vill men då säger också regelboken att man stannar exakt där, extremt genretroget och liksom bakom lyckta dörrar. Men Mumford & Sons radikalisering sker inför vidöppen ridå och på en lite för stor scen.

Alla försök att kritisera eller ens kringgå popmusikens lika inbyggda som progressiva multikulturalism kommer ögonblickligen att rullas i tjära och fjädrar av alla oss som har en plattform att göra det på.

Men detta är också en förklaring till hur popmusikens roll under det här seklets två första årtionden har decimerats till att alltmer betraktas som en handelsvara; en produkt och angelägenhet för exportråd och näringsliv. Popmusikens innersta väsen är ju alldeles för organiskt vänstersinnat för att accepteras för vad den egentligen är – och vill – i vår tids eskalerande nykonservatism.

Detta, precis som Mumford & Sons, kommer ju nu lyckligtvis att gå över. Och popmusik mår ju faktiskt ganska bra i underjorden, som en lätt maskerad motståndsrörelse. Faktiskt inte helt olikt det Antifa som Mumford & Sons så gärna vill stoppa.

För övrigt vill jag inget hellre just nu än att få se I am a cliché, den nya filmen om X-Ray-Spex-sångerskan Poly Styrenes fascinerande liv.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Andres Lokko
Andres Lokko 

Andres Lokko bor i Stockholm och är frilansande kritiker och krönikör.