Krönika. Kristin McMillen.

2020-07-31 10:30
Bild: Dagens ETC / Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Det här är inte en text om träning

”Se träning som tandborstning”, sa hon. ”Gör det för att må bra, men prata inte så mycket om det”.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag har en bekant som någon gång i månaden slår fast att han ska snart börja motionera. ”På måndag, då jävlar”, eller ”När semestern börjar, inga ursäkter!”. Sen blir det rivstart två-tre gånger, och snabbt ner på noll igen. Och så känner han sig lat, trött och dålig.

”Bara gör det?”, tänker jag ibland. Men det är ju inte så lätt ”att bara”. Jag önskar att det gick att prata om fysisk aktivitet utan att det upplevdes som hälsohets eller tråkigt tjat. Att jag kunde hjälpa honom att sluta må dåligt.

Under mina båda graviditeter hade jag väldigt ont. Alltså så ont att jag mot slutet blev erbjuden kryckor och rullstol. Motion var helt uteslutet, jag kunde ju knappt gå eller stå. Tyvärr inte ligga eller sitta heller, så jag grät mest.

Att hantera smärtan tog nästan all min hjärnkapacitet. Foglossning, varför just jag?

När jag väl klämt ut barnen var det inte direkt träning som toppade priolistan. Det fanns ju ett spädbarn att ta hand om. Det närmaste idrott jag kom var när mina annars behändiga små bröst svällde upp till fotbollar av mjölktillströmningen. Jag konstaterade att det fick räcka.

Röra på mig kunde jag göra imorgon, eller en annan dag. Jag var rädd att göra fel, få mer ont, känna mig dålig. Och i ärlighetens namn: Att behöva konfronteras med hur svag jag var.

Men en grej ändrade faktiskt något, och det var när jag bestämde mig för att blint lyda en rehabiliterings-app några fjuttiga minuter varje dag för att stärka magen igen.

Övningarna kunde vara ligga på rygg som en skalbagge och lyfta ett ben, eller att ligga på sidan och dra in naveln. Noll svettigt alltså, bara urbota tråkigt. Jag försökte påminna mig om att jag gärna skulle vilja kunna gå en kort promenad med vagnen, eller kunna bära mitt barn i sele utan att gå av på mitten av smärta. Ändå var det kämpigt med motivationen.

En dag kom jag på att jag kunde lura mig själv genom att fuska igång passet. ”Idag ska jag göra rörelserna slarvigt”, tänkte jag. Då sänktes tröskeln litegrann, och det kändes som att jag lurade systemet. En annan dag upptäckte jag att jag kunde låta alarmet bestämma när rehabiliteringen skulle bli av. Ingen förhandling.

Sådär överlistade jag mig själv att i alla fall göra mer än noll.

Någon månad senare kunde jag gå en hel kilometer med barnvagnen, längre än jag klarat på över ett halvår. Det gjorde mig gråtfärdig av lycka. Kroppen funkade igen! Jag kände mig som en superhjälte.

Sedan dess har jag känt mig så smart som lyckades lura mig över den där tråkiga tröskeln. Att jag nu kan sitta, stå och gå. I våras började jag till och med tantjogga lite. Först kändes det som att jag kom mer baklänges än framlänges, eftersom jag var så långsam.

Det gjorde inget. Jag kunde springa!

Allt det där skulle jag vilja kunna säga till min bekanta som går och tänker på ångestladdade ”borden” och måsten”. Jag skulle vilja förmedla vilken lycka det är ha kroppen med sig. Och att det inte krävs någon ”crazy crossfit”-mentalitet eller grön smoothie-livsstil för att det ska hända. En promenad, fem ”träna hemma”-minuter framför Youtube räcker. Hjärnan och kroppen blir verkligen glad för minsta lilla, som Anders Hansen underströk i sitt omlyssningsvärda sommarprat 2019

Texter om motion är ofta hurtiga, stressande eller mest bara ... sinnesjukt tråkiga, eftersom de ofta är skrivna av personer som har ”träning” som enda intresse och identitet. Själv ägnar hellre min tid åt att läsa en bra bok eller att se en tv-serie. Men jag gillar också verkligen att känna mig stark och att slippa ha ont. Det finns mellanting, trots att vi kanske syns mindre.

Därför blev jag glad när min kompis Clara faktiskt lyckades formulera en mening om fysisk aktivitet helt befriad hälsohets eller tråkigt tjat.

”Se träning som tandborstning”, sa hon. ”Gör det för att må bra, men prata inte så mycket om det”.

Så nu överväger jag att våga tipsa min bekante om fusk och allt det där som fick mig att vara snäll mot kroppen igen.

Vi kan kalla det ”Borsta tänderna”-metoden.

Plus

Att min man gör benövningar i stretchjeans. Smart! Då behöver han inte ens byta om innan.

Minus

Att vi måste tvätta stretchjeans ganska ofta.