Krönika. Kawa Zolfagary.

2015-12-11 19:00

Det gick fortare än vi någonsin kunnat tro

Makthavare och proffstyckare för fram människofientliga åsikter och ren populism nu, som de skulle skämts ihjäl för ifall de yttrat för bara något år sedan. Gränser stängs, människors rättigheter kränks och ingen av oss har ork kvar att protestera. Det känns som om vi tappat rösten, vi har skrikit oss hesa, skriver Kawa Zolfagary.

Jag vaknar mitt i natten, arg och argumenterande. Min hjärna är full av fragment från en text, en konversation, ett samtalsämne. Min kropp är spänd, redo för att ta emot slag. Hjärnan går på högvarv och tankarna rusar. Jag ligger där tryggt i min säng, men känner mig ändå hotad. Det är inte första gången det händer och inte heller den sista. Den här hösten har gjort mig sömnlös.

Det är svårt att komma ihåg exakt när det började, en bieffekt av sömnlösheten är att minnet försvagas. Kanske var det när det växande engagemanget i flyktingrörelsen möttes av en panikslagen regering som släckte lågan innan den hunnit växa sig stark. Det kan ha varit de tjugotalet brandattentat mot flyktingförläggningar och hem för ensamkommande barn, dåd där förövarna går fria och makten stumt tittar på. Eller så var det efter den rasistiska terrorn i Trollhättan. Men något gick sönder i mig och jag vet inte hur jag ska laga det.

Visst gick det fortare än vi någonsin skulle kunnat tro? Nog hade vi våra aningar och många varnade för att skiftet var på väg men nu när vi är där så tror jag knappt det är sant. Makthavare och proffstyckare för fram människofientliga åsikter och ren populism nu, som de skulle skämts ihjäl för ifall de yttrat för bara något år sedan. Gränser stängs, människors rättigheter kränks och ingen av oss har ork kvar att protestera. Det känns som om vi tappat rösten, vi har skrikit oss hesa.

Ibland tänker jag på hur terroristen som visade sig vara allt annat än en terrorist hanterades av våra politiker. De kom med politiska förslag som snabbt skulle sättas i verket. Handlingskraftiga och med en agenda redo skulle de möta hotet. Jag tänker på hur alla bränder mot flyktingförläggningar eller terrordådet i Trollhättan hanterats av samma personer. Det kom ingen plan för hur rasistisk terror ska mötas. Jag vet inte om det är handlingskraft eller vilja som saknas. Inget händer, inget görs, medan bränderna bara fortsätter.

Jag ligger där vaken om nätterna och argumenterar mot spöken. Den där ledarskribenten som inte gör annat än att hetsa mot flyktingar, den där politikern som jagar röster med sitt populistiska svaghetsförakt, vi debatterar i mina tankar där mitt i natten. Ingen vinner, inte ens där i min sinnesvärld.

Vi har pratat om att fly, mest på skämt såklart, men nu allt mer på allvar.

Det skulle vara så enkelt att vända på det. Om de som har makt bara gav oss möjlighet. Något hopp att hålla fast vid. Bara någon som satt en tändsticka mot en flyktingförläggnings vägg fick möta konsekvenserna av det. Bara någon av alla dem som styr vårt land kunde släppa sin panik för en sekund och ge oss besked, en väg framåt.

Flera gånger har jag intalat mig själv att jag kan vända ryggen till allt, strunta i utvecklingen och bara ta hand om mig och de mina. Men det går inte. Vi kan inte fly. Så vi stannar och vi gör vad vi kan. Tills alla kan sova tryggt om natten, även de innanför flyktingförläggningarnas väggar.

Bäst just nu

• Varje kritisk röst inifrån maktens korridorer som vågar gå emot strömmen.

Sämst just nu

• Regeringen, enbart de nästan religiöst partitrogna verkar nöjda idag.

 

Kawa Zolfagary
Kawa Zolfagary 

Debattör, pressekreterare för Kommunal och författare till Vita kränkta män. Var fjärde vecka skriver han krönikor i Dagens ETC.