Jag älskar jul. Har alltid gjort, även om jag ser fram emot den under mer sansade former nu för tiden. Som barn blev jag tillsagd att sluta prata om julafton på mitt dagis. Min entusiasm smittade tydligen av sig på de andra vilket ledde till en barngrupp som betedde sig som sockerhöga Duracellkaniner redan i början av november. Jag var nog egentligen mest peppad på julklappar, men då liksom nu, så älskade jag ljusen, förberedelserna och ledigheten. Att få vara hemma tillsammans med familjen.
Det här året blir annorlunda eftersom jag ska jobba. För första gången i mitt liv ska jag alltså inte åka hem till min familj. Först tyckte jag synd om mig själv för att jag missar att klä granen, ta fram tomtarna och att dricka glögg framför uppesittarkvällen. Det var alltså min första spontana reaktion, att tycka synd om mig själv för att jag kommer åka hem till min familj på juldagen i stället för på julafton i år. Och med tanke på att det inte är Jesus födelse som är det primära för mig utan lugnet, gemenskapen och ja, jag erkänner, julklapparna så borde det ju faktiskt inte spela någon roll vilken dag under julhelgen som vi ses och firar.
Så jag läxade upp mig själv och min egoism och satte stopp för min ocharmiga självömkan. Jag vände på det och insåg att mitt schema i år gör det möjligt för mig att sprida julstämning på ett mer tillfredställande sätt än att ligga på soffan hemma hos min mamma och knäcka nötter.
Jag kommer säkerligen att sakna min familj på själva julafton men i stället får jag en chans att kanske kunna ge bort en fin och minnesvärd jul till de barn jag arbetar för. Förhoppningsvis kan jag också vara en del i att de får känna gemenskap fast de inte kan eller får åka hem till sin familj eller faktiskt inte har någon familj att åka hem till.
Jul eller inte, det finns inget som kan få en att känna sig så ensam som vetskapen om att andra gör något som en själv inte är delaktig i. Och i en tid där budskapet om gemenskap kablas ut vart du än vänder dig så innebär julen bara ångest och ensamhetskänslor för många. För när jag sitter på tåget hem i övermorgon, på vad jag först tyckte var fel dag, så finns det hundratusentals som aldrig har någonstans att ta vägen.
Alla behöver inte arbeta eller engagera sig ideellt för att göra gott. Det är så många i dagens samhälle som känner sig ensamma. Stanna upp och fundera på hur det ser ut i din närmsta omgivning. Skicka ett sms till någon du inte hört av dig till på länge men som du ofta tänker på. Berätta för någon hur mycket just hen betyder för dig. Prata med en främling på spårvagnshållplatsen, ge bort dina mynt till någon som behöver dem bättre, le mot det sura butiksbiträdet i din lokala butik.
Börja nu och sluta inte. Inte bara för att man faktiskt blir gladare av att göra andra glada, för du vet väl att det gäller att vara snäll hela året om tomten ska komma med julklappar?
