BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Nu kom beskedet om att ETC Örebro ska övergå till digital form för att sedan läggas ner helt. Det finns säkert goda skäl till detta, men det känns ändå surt. När jag nu bläddrar i anteckningsboken känns det som idéerna har skrumpnat ihop och börjat vissna. När chansen att de ska förverkligas och publiceras minskar, så är det som om själva idéerna förtvinar. Deras potentiella livskraft sipprar bort. Det är verkligen inte samma sak att skriva för byrålådan (eller Facebook) som att bli publicerad i en tidskrift eller en dagstidning. Jag anser att internets möjligheter till ett reellt offentligt samtal är begränsade.
Jag hade tänkt skriva om en massa saker och sedan dra mig tillbaka som ETC-krönikör efter att ha fått ihop en vacker jämn summa av publicerade texter. Så blir det inte, och den gamla lärdomen att det aldrig finns några snygga avslut gör sig påmind igen. Det tar nästan aldrig slut när det borde. Antingen sitter en frihetskämpe så länge på sin presidentstol att han förvandlas till en förstenad diktator. Eller också blir en annan människa som tycks fylld av löften, mördad innan den hunnit göra något alls. De där snygga Disneysluten är sällsynta för att inte säga obefintliga.
En text som jag funderade på att skriva är min konstiga smak för litteratur och musik med kristet (och delvis reaktionärt) innehåll. Sedan en tid tillbaka är mina favoritband Mumford & Sons och Wovenhand. Jag lyssnar mycket på dem, så pass mycket att jag faktiskt har uppfattat en del av orden i deras sånger. Både Marcus Mumford, ledaren för Mumford & Sons och David Eugene Edwards, ledaren för Wovenhand har stark anknytning till extrema evangelikanska samfund. Ändå gör de text och musik som jag tycker är bland det mest hörvärda just nu. Det där skulle jag behöva reda ut.
Likaså en del litteratur. Narniaböckerna till exempel. De har jag återkommit till många gånger. C S Lewis som skrev dem hade en mycket tydlig agenda att propagera för kristendomen i böckerna. Han var en sympatisk reaktionär.
En annan sak som jag ville skriva mer om var att lögnen är en förutsättning för att kunna berätta något om sanningen. Det där med gestaltning och sådana saker och när jag försökte diskutera detta på ett seminarium för präster i Svenska kyrkan. Det tog hus i helvete.
Och en annan grej är hur vi har blivit mer pryda och mer rädda för nakenhet. Jag skulle behöva reda ut hur jag tror att det hänger ihop med en starkare sexualisering av samhället. Och i det sammanhanget skulle jag ju kunna berätta om hur vi på sommarlovskollo införde att alla var tvungna att bada nakna och att vi därmed fick bort en massa sextrakasserier mellan barnen.
En text som jag verkligen skrev handlar om rollfördelningen mellan tiggarna och vi som ger pengar till dem. Hur vi kanske betalar för tacksamhet. Vilket kanske mest är ett spel eftersom behovet av att tigga snarare föder bitterhet än tacksamhet. Men det var ingen som fattade den texten och jag har ännu inte skrivit om den. Nu blir det väl inte av.
Jag skulle också vilja skriva varför jag inte har gått med vare sig i Humanisterna, trots att jag är ateist sedan barnsben, eller Republikanska föreningen, trots att jag är motståndare mot feodala kvarlevor som monarki och en del annat.
Och sedan är det den svenska sideshowtraditionen och var det till sist blev av Julia Pastrana. Och varför irländarna har all anledning att hata engelsmännen. Och hur Sherlock Holmes är en mer äkta person än många som verkligen har levat. Och hur snabb omloppstid diktatorer har innan de blir hjältar (Napoleon) eller tvärtom (Mao Zedong). Och…
