Det finns en seger i att erkänna sig besegrad

Jag är ofta missnöjd med världen. När jag var yngre kände jag alltid min tyngsta ångest under sommaren. Alla förväntades vara lyckliga och jag blev lämnad ensam kvar i mörkret. I flera år trodde jag att jag vuxit ur det, slutat bry mig om ”det förväntade”, och njutit av solen och värmen på mina egna villkor. Men i år lever vi i post-lockdownens extas, mani, och förvirring. Själv vet jag inte riktigt vem jag är längre. Det är inte enbart av ondo, då det är också en väldigt öppen plats. Jag försöker hålla huvudet kallt, undersöka, och varken låtsas eller spela med, men lyckas bara delvis.

Coronapandemin har fört med sig en intensifiering av vårt sociala medieberoende, och det finns en typ av personlighet på sociala medier vars frekventa förekommande gör mig särskilt uppgiven. Nämligen den som kliver upp på en piedestal och predikar att just den har hittat lösningen – vare sig det är yoga, buddhism, träning, skogspromenader, detox, hemlagad mat eller tid med dens barn – och minsann rest sig bortom depressioner och livets alla svårigheter. De gånger jag känt dessa människor lite närmare har jag märkt att allt sällan är lika frid och fröjd som det verkar, och chimären har snarare utgjort en copingstrategi för att inte gå fullständigt sönder. Det här fenomenet hör förmodligen samman med hur de som skriker högst om att göra slut på alla ”toxic relationships” ofta själva är de mest oförlåtande, oförsonliga personerna, med flest livsproblem. Vi människor är tyvärr långt ifrån alltid ärliga och självreflekterande. Men en dag måste vi börja se det fina i att ett djupt ifrågasättande av såväl oss själva som andra inte behöver vara produktivt eller särskilt lyckobringande.

Vill du fortsätta?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här .