I Skäggetorp i Linköping där jag bor är de flesta hus miljonprogramshus. De ser alla likadana ut. Väggarna är raka och gräsmattan är klippt. Träden står i rader längs cykelvägarna. Och så finns det några skogsfickor där de tjocka ekträden har tilllåtits leva i underhållnings- och utbildningssyfte. Jag går dit med min son ibland. På informationsskylten står det att ett ekträd växer i tre hundra år, är vuxet i tre hundra år och sedan dör i tre hundra år.
När min 20 månader gamla son rör vid det hundratals år gamla trädets bark och säger Dar (träd på kurdiska), så känner jag att han fortfarande är i ekträdets tid medan jag är fängslad bakom kalendrarnas galler jämte alla andra människor och icke-människor som är maskineriets frivilliga och ofrivilliga kuggar. Det där ekträdet som min son rör vid i den lilla skogsfickan i Skäggetorp är förmodligen äldre än den svenska demokratin. Det finns förmodligen ekträd runt omkring som till och med går längre tillbaka i tiden än Gustav Vasa. Den vissheten föder min längtan till befrielse.
Vi har fängslat tiden i klockornas hålor. Vi har övertygat oss själva att tiden går utan vår medverkan och att sekunderna lämnar oss bakom ifall vi inte hinner med med det som fyller våra kalendrar och almanackor. Vi har koloniserat skogen, tömt den på dess vildhet och förintat vår vilda samvaro med den genom att förvandla den till Ikeas trädåkrar, vilkas plantering och kalhygge vi kan schemalägga i våra kalendrar. Vi har på samma vis koloniserat tiden för att göra den hanterbar och paketerat den i sekunder och timmar.
Det krävs en hel del herreskap över skapelsen för att ge sig själv modet att säga ”Jag planerar min framtid”. Jag har aldrig burit en almanacka i mer en vecka, och varje gång jag har försökt ha en almanacka så försvinner den på något sätt. Jag är medveten om att almanacksfrihet inte betyder att ens tid åter förvandlas till den vilda flod som inte låter sig tämjas av klockornas kanalsystem. Jag har inte heller lyckats befria mig från den totalitära punktlighetsregim som styr våra liv.
Det är i den där lilla beröringen mellan ekträdet och min son som den vilda tidens ständiga revolution pågår. Den revolution som vi alla är involverade i, åtminstone delvis. Den där tiden som vi har inom oss, som vi delar med träden och med de enklaste och mest komplexa beståndsdelarna av universum. Den tid som är vild, och uppför sig på ett sätt där timanställningar, budgetförhandlingar och Amazon-leveranser inte kan organiseras. I den tiden är vi alla medskapare och ingen är någons herre.
Och den tiden finns inom dig även när du kollar på din Iphone för att skriva i din kalender exakt vilket klockslag om två månader du ska ta en skogspromenad med din vän. Tiden förblir en vild flod även när en drönare flyger över bergen och siktar in sitt mål enligt GPS-koordinatorn och skjuter iväg sin missil. Det är i den vilda tiden som både jag och drönaren kommer att förmultna och ekollon blir till ekträd.
För övrigt: Anna Tsings ”The Mushroom at the End of the World” upplyste mig om hur svampen matsutake för samman kambodjanska krigsveteraner, finska granar, och japansk gåvoekonomi.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
