Krönika. Malena Ernman.

2017-09-20 12:30

Det är nu eller aldrig

”Hoppet finns överallt - men mitt hopp kräver radikal handling”, skriver Dagens ETC:s nya medarbetare Malena Ernman.

Sverige ska bli ett av världens första fossilfria länder”, sa statsministern när han läste upp sin regeringsförklaring i tisdags.

Det låter toppen. Nästan lika toppen som när han läste upp regeringsförklaringen för två år sedan och sa exakt samma sak. För med facit i hand så har det ju inte hänt så värst mycket sedan sist.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Men ”fossilfritt”  är ett väldigt bra ord. Både tillväxtvänligt och radikalt. Och minst lika kraftfullt som ”hållbart” fast med betydligt mindre krav.

”Fossilfritt” kan nämligen innebära allt från solenergi och ekologisk fallfrukt till skogsskövling, utsläppshandel och radioaktivt avfall. Satsar man på ord som ”fossilfritt” kan man skjuta ändrade vanor på framtiden och utöka vår ekologiska kredit med flera år till. Sedan är det bara att fortsätta slå sig för bröstet och säga vi är bäst i världen.

Men. Nu är det ju i rättvisans namn inte bara statsministrar som använder sig av fina ord. Det gör vi alla. Och det är sant att ingen regering nånsin har gjort mer för klimat och miljö. Men likväl syns ingenstans några tecken på de revolutionerande förändringar som alla vet krävs redan nu.

För debatten är över.  Vi vet att våra dagliga utsläpp av växthusgaser leder till global uppvärmning. Vi vet att global uppvärmning leder till katastrofala förändringar för i stort sett alla levande arter. Vi vet att klimatkrisen utgör ett högst verkligt hot mot vår framtida överlevnad på stora delar av planeten. Vi vet att vår eviga tillväxtkultur inte kommer rädda oss. Och vi vet att vi måste ändra våra vanor om vi ska ha minsta lilla chans att klara tvågradersmål och Parisavtal.

Men det är lättare sagt än gjort.

För vi lever i en tid då en flygförsening kan generera betydligt fler rubriker än om hundratals människor dör till följd av klimatförändringar som i förlängningen har skapats av bland annat våra flygresor. Vi lever i en tid då ett ökat antal sålda dieselbilar ger upphov till framtidstro. Vi lever i en tid då vi uppmanas att bli mer klimatsmarta genom att byta ut tepåsen mot lösviktste.

New York Times säger åt mig att dra ner plastgardinen under start och landning för att spara bränslet som går åt för att driva planets AC och på hotellrummet kan jag ”rädda världen” genom att hänga upp handduken på kroken istället för att skicka den på tvätt varje dag.

Allt vårt fokus borde ligga på att stänga bensinkranarna, släcka eldarna och låta fossiler från allt det som en gång levt få vila i jorden.

Allt vårt fokus borde ligga på att informera oss om vilka förändringar och lösningar som kan göra verklig skillnad.

Men så är det inte. Istället fokuserar vi på det som kan provocera minst antal personer. Vi befinner oss mitt uppe i den sjätte massutrotningen, men om vi bara tänker positivt och låter alla välja själva så kommer allt ordna sig. Så ser hoppfullheten ut år 2017.

Jag delar inte den hoppfullheten.

Därmed inte sagt att jag inte är hoppfull. Tvärtom. Hoppet finns överallt.  Men mitt hopp ställer krav. Mitt hopp kräver radikal handling.

Du och jag tillhör de sex procent av alla människor som någonsin levt på jorden som lever här idag. Det innebär att vi tillhör dem som har möjligheten att ställa allt till rätta.

Mitt hopp finns i vetskapen att vi fortfarande kan skapa en bättre värld och en solidarisk framtid.

Debatten är över – nu är tid för handling.

Fotnot: Malena Ernman är ny medarbetare i Dagens ETC.