Krönika. Stefan Sundström.

2021-07-21 19:15
Bild: Dagens ETC, Helena Landstedt/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Det är hett som i helvetet här i Norrland

När man gör film vill man ju gärna att det ska bli vackert. Man kan ju fan inte bara åka runt och filma döende lavar och uttorkade traktorspår, det vill ingen mänska titta på. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Drog norrut med några polare, vi skulle filma folk som gör olika grejor och inte bara snackar. Jag var glad att få slippa Mälar­dalens värmebölja.

Men så visade det sej att det var ännu var­ mare däruppe i norr, 28 grader på morron.

Vi drog ut i dom knastertorra hyggena och filmade döende lunglav som sparats av skogsmaskinerna. 

Eftersom skogsbolagen inte vill framstå som elaka och vill kunna sälja FSC-märkt ­timmer, så hade dom spart en ensam stackars sälg som hade lunglav på stammen. 

Lunglaven dör givetvis ändå, när den inte har några polare, inga träd som kan bevara fukten runt den.

Snart skulle både den rödlistade lunglaven, samt den mera simpla sälgen den växte på, vara döda, men skogsbolaget kunde sälja sitt timmer som ett bra miljöval.

Så går det till i norr.

Det är så lite folk häroppe i hettan.

Det är så mycket viktigt och livsavgörande som pågår häroppe.

Dom råvaror som byggde Sveriges export­industri kommer härifrån.

Energin kommer härifrån.

Fattiga Norrlandskommuners färdigutbildade arbetskraft kommer härifrån.

Just nu är vi i Ångermanland, men jag pratar alltså om hela Norrland.

Vi kör längs skogsvägar som ligger som ett tajt spindelnät över tajgan, på vägarna springer små yra höns undan för bilen, små tjäderungar som käkar grus för att få fart på magen.

Annars är vägen tom, inga mötande bilar, bara granarna som står i taggiga rader på sidorna.

När man gör film vill man ju gärna att det ska bli vackert.

Man kan ju fan inte bara åka runt och filma döende lavar och uttorkade traktorspår, det vill ingen mänska titta på. 

Så vi säjer åt vår lokala guide, som känner trakterna, att ta oss till en skog.

Då får vi åka långt. Genom virkesåkrarna.

Det är hett som i helvetet.

Men vi får bada i en sjö nånstans på gränsen till Jämtland. 

Jag badar naken, fast jag är en gubbe.

Guiden också.

Mina polare från stan håller stilen och badar i underkläderna.

Det är fint som fan i Jämtland, när man väl kylt ner sej och sitter och torkar på en stock. 

Nån fikande jämte har lagt på stocken på stranden att sitta på.

Jämtar är schysta och generösa mot oss stadsbor. 

Jag har till och med fått ett papper på att jag har politisk asyl i Republiken Jämtland. Pappret är undertecknat av Presidenten.

Ja, Republiken Jämtland är utropad, och det är ju på skoj och hittepå såklart, men vilka gränser är egentligen inte hittepå?

Vilka ägoförhållanden av marken är egent­ligen inte hittepå?

Marken överlever ägarna.

Kanske dom låter begrava sej i sin mark, markerna käkar upp sina ägare, lätt som en plätt.

Republiken Jämtland är en bra uppfinning, i denna sjuka värld. 

Storsjöyran i Östersund, när Presidenten håller tal för ett fullpackat torg och Jämt­flaggorna viftar, är som när Sverige vann EM i fotboll.

Samma glödande och potentiellt våld­samma nationalism.

Men mycket bättre skött av den talande Presidenten, han låter alla förstå att gränser bara är hittepå.

Vi tar oss till västra sidan av Storsjön, till Oviken och fäbodarna som ligger där vid foten av Oviksfjället. Där ska vi få uppleva alldeles superäkta fäbodskultur, säjer vår lokale guide.

Vi är som kinesiska turister som vill uppleva nåt genuint.

Vackert är det, kor i skog. Vi får se på när folk mjölkar dom, och kalvarna får dia samtidigt. Man får några slags tårar i ögonvrån, på riktigt, det är nåt med kor och deras snälla vibration som får en att vilja gråta.

Man är ju en känslig konstnär.

Vår guide säjer häpnadsväckande saker.

Att fäbodbruket är långt överlägset konventionellt jordbruk vad gäller hur många kalorier man stoppar in ett fäbodjordbruk och hur mycket man får ut.

Om vi säjer så här: för en enhet energi (manskraft, kvinnokraft, hästkraft, liter bensin etc) får du i fäbodbruk ut 4 enheter. Energi.

I modernt jordbruk stoppar du in tio enheter energi och får ut en enhet.

Energi.

Säjer den lokale guiden.

Vad svarar man på sånt?

Jag tuggar vidare på mitt hårdbröd med smöret som är gjort här på fäbon. Det är det gulaste smör jag sett. 

Och det godaste.

Jag instagrammar det såklart. Utan filter.

Korna betar alldeles bredvid.

Korna, som får ta så mycket skit. Det är inte korna som sabbar den här planeten, det är sättet dom hålls på. 

När man kokar ner alltihop så handlar det om energi. Det moderna jordbruket överlever enbart på grund av den billiga oljan.

Så det blir våra barn och barnbarn som betalar vår havremjölk.

Olja blir till energi, precis som maten vi äter, innan vi går och bränner av den på nåt gym.

Jag blir så jävla trött i solen som bränner ner över Jämtland.

Vi åker ner mot Sollefteå igen. Sollefteå har inget BB längre men ska få ett regemente. 

Det är många glada för här i Sollefteå, ­näringslivskontoret firade med champagne. Det betyder mycket för en kommun i Norrlands inland, arbetstillfällen, kanske nya barnfamiljer.

Det jobbiga är varför regementet kommit till Sollefteå. Det är energi det handlar om.

Dom stora oljebolagen har börjat titta på Arktis, där isen nu smälter och nya oljekällor börjar bli tillgängliga. Den oljeavtändning, som måste komma, kan skjutas upp ett tag till, kanske till och med så långt så att aktieägarna hinner dö.

Av värmeslag. Eller svält.

Därför byggs regementen upp. 

USA, England, Ryssland, Norge med flera går sina bolags ärenden och laddar upp militärt i Arktis.

Sverige ska tydligen delta i det kriget, kriget om den sista fossila energin som ska upp i atmosfären.

NATO-trupper ska kunna skeppas från Norge till Öster­sjökusten.

I Solleftå är det varmt och skönt och folk badar i Ångermanälven.

Allt handlar om energi.

Plus: Att Ulf Kristerssons hundvisslande om invandringen som en belastning får oss att sluta snacka om klimat, söndertrasandet av vår gemensamma välfärd och dom täta banden mella stat och kapital.

Minus: Att högern krupit fram hela och hållna från stenen dom legat under sen andra världskriget. Nu ser vi vad dom står för, egentligen, bakom Reinfeldts öppna hjärta.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.