Krönika. Stefan Sundström.

2020-06-29 19:28
Puffetikett
Dagens ETC

Det är bättre att kupa potatis än att konstatera att världen är helt sjuk

Stefan Sundström får mardrömmar av sitt Twitterflöde. Botemedlet heter naturen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är sån skillnad på hur mina dagar blir.

Dom är sej rätt lika egentligen, med alla inställda jobb och den här sociala distansen.

Men om jag går ut i skogen och kanske ner i sjön så blir dan så mycket bättre.

Än om jag dricker kaffe, tar en snus och kollar ”vad som hänt” på Twitter.

Sen barnen var små har jag haft en slags noja att jag måste kolla så det inte har hänt nåt läskigt med världen under nattens lopp. Det var svårare innan internet.

Så jag kollar ”nyheterna”. Mycket corona blir det. Mycket död. Mycket hat och otäcka agendor på Twitter.

Men egentligen samma gamla rullande mot undergången som i går. Domedagen som rullar över världens fattiga hela tiden. Folk dör. Kanske rullar domedagen upp över dom mer privilegierade också snart.

Men inte i dag.

Så egentligen är det rätt värdelöst, detta kollande på morronens nyheter. Lite som att kolla horoskop.

Man vet inte egentligen hur det ska gå.

Och hittills har det ju gått bra.

För mej och mina närmaste.

Men det rullar på, därute.

När jag fick mitt första barn smällde Tjernobyl. Då blev det viktigt att hänga med i ny­heterna.

Och att försöka förstå vad som låg bakom dom. Varför myndigheterna plötsligt höjde gränsvärdet för vad som ansågs som en farlig dos cesium.

Jag lärde mej mycket av det.

Jag blev intresserad av odling av egen mat, jag blev intresserad av naturen.

Och nuförtiden är det i naturen jag vill vara när jag tar min morgonsnus.

Det är ju också en verklighet att vakna till. Även om det regnar är naturen bättre än Hanif Bali.

Det finns ett slags destruktivt mediaknarkande hos mej och kanske hos dej. Dom här filmsnuttarna man ser av polisvåld. Dom säjer mej inget som jag inte visste förut.

Det är ju bra att dom visas, folk blir förvånade och i bästa fall förbannade. Folk som har skyddats från sånt, beroende på hudfärg och/eller inkomstläge och bostadsort.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

På Twitter blir en del människor (ofta människor utan ansikte i sina profiler) mer upprörda över den kvinnliga polisen som gick ner i en solidarisk gest med Black Lives Matter än över bilderna på hur poliser slår skiten ur människor som gör samma gest som hon.

Ska man verkligen sitta där och klicka sej runt?

Vad lär man sej?

Men det finns ett hypnotiskt sug i skiten. I våldet och döden. I skräcken.

Det är väl därför deckare säljer så bra. Det är väl därför tv-tablåerna är fulla av mord, och räcker det inte med true crime så hittar vi på. Fram med chipspåsen bara.

Jag mår inte bra av det där. Jag får mardrömmar.

Jag har en trädgård att fly ut i. Det är jag förbannat glad för. Fast i dag låg huggormen i växthuset.

För några veckor sen lyckades jag med hjälp av en lövräfsa bära iväg den över åkern, bort till pumphuset. Tänkte att den aldrig skulle våga ta sej tillbaka över den öppna, nakna åkern.

Åkern ligger bar utanför min trädgård, leran är plöjd till hårt, torrt grus. Kolet i marken ångar stillsamt ut i atmosfären.

Men jag ville inte tänka på det där jag gick tillbaka till min gröna oas, jag ville kupa potatis. Jag vill vara här inne i min gröna bubbla och tänka ut vettigare sätt att bruka jorden och framställa livsmedel, oss människor till fromma.

Men i dag var ormen tillbaks.

Och den gömmer sej nu nånstans i växt­huset.

Kan inte sluta tänka på det.

Jag har barnbarn som är otroligt fascinerade av dinosaurier, små pojkar. Små pojkar blir skrämda av rytande dinosaurier och dom tittar och tittar med stora ögon. Enda lösningen på skräcken verkar vara att själv bli en.

Är det så man blir man?

Man ser på världen och ser människor i uniform som skjuter på människor och man blir så rädd att man sätter sej och syr en uniform till sej själv.

Som man sen sätter på sej och kallar sej vuxen.

Det måste finnas ett annat sätt.

Jag borde ta mitt ansvar som morfar och visa på ett annat sätt. Jag tänker att det är bättre att kupa potatis än att för tusende gången konstatera att världen är helt sjuk.

Om tillräckligt många människor kupar potatis tror jag världen kan bli en smula bättre.

Plus en massa andra
grejor, men dom vet ni ju redan om.

Så sätt i gång med det då.

Plus & minus

Plus: Att Trump verkar tappa det just nu. Känner skadeglädje.

Minus: Att man blir så influerad av medias personfixering att man till slut tror att allt beror på att exempelvis Trump har en skruv lös. Det är värre än så. Det handlar om ekonomi, klass och en olje- och finanslobby, som med sina enorma resurser ser till att den onde clownen dansar för oss.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.