En gång i tiden var Stockholm en självklar del av nya brittiska och amerikanska artisters första Europa-turné. När pandemin hade bedarrat var vår huvudstad inte längre en destination på den kartan. Resan dit inleddes dock tidigare.
Ett tag tänkte jag att det hade med brexit att göra. Men, nej, de brittiska band och artister jag följer i sociala medier hade samtliga redan spelat på klubbar i Amsterdam, Berlin och Paris.
En möjlig förklaring är förstås att Live Nations arrangörsmonopol har beslutat att de undantagslöst måste vänta till nästa års Way Out West i Göteborg med sitt första Sverige-besök.
Men ett lika möjligt skäl är att Sverigedemokraterna vann; ny internationell kultur är inget för oss. Vi har ju Bolaget, Hooja och Hov1 så vad ska Stockholm med, säg, det kritikeromhuldade pan-europeiska London-bandet Bar Italia till? Eller ens en legend som PJ Harvey?
Vi har ju bevisligen fullt upp med att titta på tv och otåligt vänta in vår egen spännande svenska kulturkanon. Om Sverige fortfarande närde svenska värderingar skulle vi förstås i stället sammanställa en kulturkanon med lika delar afrikansk litteratur, asiatisk film och sydamerikansk musik. Vore den riktigt sanningsenligt ödmjuk är det givetvis oklart om något svenskt överhuvudtaget ens skulle kvala in i en sådan. Det är just detta jag med stolthet har betraktat som själva definitionen av svenska värderingar.
Den sorgliga avvecklingen av Stockholm som en given destination för nya – och aningen alternativa – artister är, precis som det eskalerande ointresset för engelskspråkig fiktion och prestigefyllda internationella priser, en del av samma intellektuella utfasning.
Det var inte länge sedan som kulturchefer och litteraturredaktörer rapporterade, recenserade och till och med slog vad om vilka romaner som skulle tilldelas Booker- och Pulitzer-priser. Detta känns just nu som en helt annan tid, en svunnen mondän epok då Sverige ville vara en del av omvärlden.
Resultatet har blivit att det blåser kulturell tumbleweed längs huvudstadens gator. Allt enligt vansinneshögerns ritningar. Gränser är till för att stängas, Bruno Liljefors ”Orre i snöslask” den enda kultur vi behöver.
När det i slutet av 2023 öppnas en bokaffär i Stockholm med en utmanande, nästan mot-kulturell internationell utblick – Nord Books på Sankt Paulsgatan på Södermalm – känns det chockerande modigt och sorgligt otidsenligt. Nya böcker? Som inte är skrivna av Lena Andersson? Va, är de dessutom på utrikiska? De tror att Stockholm är någon slags metropol? Ha! Vilken helt jävla crazy idé!
Som om det fortfarande skulle finnas en enda berest och modern människa kvar i denna gudsförgätna arktiska by.
För övrigt skulle jag vilja rekommendera den gångna julhelgens mest intressanta läsning, den brittiska författaren Darryl W. Browns bok ”Queer Blues” (Omnibus Press) om HBTQI-tematik i tidig amerikansk bluesmusik.
